Och idag....

Nu får man ändå säga att kärringen är igång igen!
Idag packade vi ryggan med termos, fikabröd, rep och en julmust.
Sen åkte vi ut till stugan för seriös snöskottning.
Först pulsar vi i decimeterdjup pudersnö, sån där som inte ger nåt fäste alls utan som man mest glider omkring i. Och det gör vi förstås i en kilometer genom skogen eftersom det är just så långt mellan vägen där bilen måste lämnas och stugan där snö ska skottas.

Sen skottar man, Göran mest uppe på taken och jag mer på backen. Men skottar gör man tills man blir genomblöt av svett och snoret rinner riktigt hett.

Efter det fikar man och den här gången inomhus eftersom jag tycker lite synd om huset som står kallt och mörkt mest hela tiden. Så jag vill tända lampor och drar först igång infravärmen och sen dukar jag fram fikat.

Och sen skottar man klart och så släpar man sig i samma glidsnö uppför backarna till bilen och nästan dör en smula eftersom både förkylning och träningsvärk i benen berättar hur trött man är.

Och nu sitter man i schäslongen och wordfeudar och facebookar och bloggar och är så himla inne på det här med sociala medier att man nästan är hipp på riktigt. (Och där föll man direkt för det är INGEN alls nu som ens vet vad hipp betyder mer än gamla stofiler som jag och mina gelikar)

Så, vi får se om det blir promenad till affären långt borta i morgon eller om det blir ett 75-minuterspass spinning OCKSÅ! Ja men jag säger ju att kärringen är på gång igen!



Ser ni att fötterna försvinner i snödjupet? Alltså..it aint no walk in the park!


Och nyinköpt skyffel har vi med samt ett teleskopskaft avsett för målningsarbete.


Och här har vi förvandlat skyffel och teleskopskaft till ett redskap som underlättar något vid skottning av tak. Nästa vinter ska jag ha skapat något mer stabilt och kalasbra att använda vid takskottning. Trött på rep som fryser ihop, trött på rackliga lösningar som håller ihop på 5 minuter max. Det MÅSTE gå att lösa det här på ett bättre sätt! Det ska gå!

Toddelo

Ta fram pukor och trumpeter va

Jag har varit och tränat!
Ett pass cirkelgym X på Friskis...
Med bästa Lena som stöd, kumpan och ivrig påhejare!
Såååå nöjd! Köpte årskort också, ja för nästa år så klart...
Sa jag att jag varit och tränat?

Åter

Julen har passerat utan något större väsen. Och helt och hållet utan träning också för den delen. Förkylning sätter käppar i hjulet.

Fredagen före jul hade jag dock tid på kvinnokliniken för mina kärringkrämpor. En träning i augusti tog ut sin rätt på mina ännu inte helt och hållet fulltränade muskler. Bäckenbotten har gått sönder när jag bar en träningskamrat. Och vid 50 fyllda borde man ju kunna begripa bättre men det gör man alltså inte (och jag hade faktiskt inte fyllt 50 när jag lyfte sönder mig) utan man tar i för kung och fosterland för att man så gärna vill, för att man inte vill vara sist, sämst, svagast och så går det som det går.

En trasig bäckenbotten går att laga med en operation och det blir någon gång under januari eller februari. Sen blir det några veckors vila och så successiv återgång till träning. Eller, jag kan ju träna redan nu (när förkylningen gett sig) men hoppa över tunga lyft. Förhoppningsvis kan jag redan på fredag hänga med på F&S-träning.

Idag ska jag emellertid träna tålamodet då jag ska ge mig iväg till vårt köpmecca och inhandla julklappar till barn och barnbarn. Det lär väl vara absolut knökat med folk där idag men jag har bara mig själv att hålla rätt på, inget bråttom och ingen feber så det ska nog gå bra. Göran ska nog ut till stugan för att skotta bort snö från taken.

Och i morgon bär det av till Jämtland för lite senkommet julfirande med nästan alla barn och alla barnbarn. Då får jag tillfälle att träna bilkörning och det är ju träning det med.

Önskar dig ett gott slut på detta gamla år!

Herregud, har hon dött eller...

Heeeeej!
Nej, jag har inte dött fast man kunde misstänka det.
Jag jobbar och springer hos farbror doktorn och så sover jag en skvätt däremellan. Däremot bloggar jag rätt sällan, det får man tillstå.

Men nu så, nu sitter jag på jobbet, fikar, väntar på att körningar ska gå klart och förbereder kommande vecka och faktiskt även nästa år.
Och vad kan då passa bättre än att blogga en smula, uppdatera om vad som händer och visa upp sig från sin allra soligaste sida? Inget alls ju!

För tillfället cirkulerar det två remisser uppe på sjukhuset, en hos röntgen för kontroll av senknutorna (eller vad det nu är) under vänster fot. Inget jätteakut varken för mig eller landstinget uppenbarligen. Och den andra hos kvinnokliniken så att vi får ordning på kisseriet och därpå följande kärringkrämpor. Där känns det däremot mer angeläget med en rapp hantering eftersom det påverkar mina förutsättningar för träning.

Något jag inte sökt läkarvetenskapens hjälp med är den ofattbara klåda som drabbat mig. Jag antar att denna åkomma är beroende delvis av vinterns torra luft och mitt eget klimakterieläge. TORRT! Och sen varmt....härligt det här hör ni! Att ett hårfäste och den här lilla biten bakom öronen kan klia så till den milda grad att man knappt står ut....det är väl förunderligt va?

Och annars då? Tja, jag har bestämt mig för att ha gran i år! Fast den ska få stå ute på balkongen och den ska ha en fin liten ledslinga med varmgult ljus och där ska hänga små godsaker åt fåglarna. Det kommer att glädja båd fågel, kisse och människa! Som ett kinderägg ju!

Och bortsett från det så är det prima liv. Lite låg träningsdos de sista veckorna men så är det ibland. Nya tag, nya tag!

Och själv då? Allt ok?

Om att testas igen

I måndags, när jag var hemma med ond höft blev det nya tester för att se utvecklingen under NMT-träningen.
Tjatade mig till ett nytt försök till i går och höften straffade mig med att värka värre än någonsin.

Men, insmord med Voltaren-salva, Dicklofenak i magen samt understödd med en Alvedon (Ja, jag vet att det är galenskap...) gjorde jag mig i ordning för det som kunde bli ett fullkomligt fiasko.

Förra testet, i juni:
Löpning 1 km: 6.05
Armhävningar: 20 st (fast jag gjorde dem inte korrekt då vi trodde att vi fick vila lite emellan :-)
Planka: 1.30
Löpning 25 m så många som möjligt på 2 min. 14 st
Burpees: 18 st


Testet igår:
Löpning 1 km: 5.10
Armhävningar: 22 st (korrekta)
Planka: 1 min.
25-meterslöpningen: 10 (där la höften av)
Burpees: 25 st med många vilostunder emellan (vilket är tillåtet)

Resultatet, för mig, spelar inte så stor roll mer än när det gäller kilometerlöpningen och armhävningarna. Att jag har förbättrar min löpning känner jag ju själv på ett högst påtagligt sätt då jag faktiskt orkar springa 6, 7, 8 km med en snitt-tid på 6,5 min per km. Klart att man kan springa fortare men jag vet inte om jag någonsin kommer att ha det som mål. För mig är det mer väsentligt att jag alls kan springa och känna att det gör gott för mina myelitben och min myelitbalans.

Så, att orka springa den där kilometern på 5.10 var en rejäl kick för självförtroendet. Jag tog i rejält och som sagt, inte helt i skick att springa egentligen. Men med starkt pannben kan man greja en km för att man vet hur långt det är och man vet att man sprungit på 4.57 en gång i september och för att man ger sig fan på att man ska springa fort.

Så nu har jag min gröna väst men fortfarande ont i höften och kärringkrämpor. Men grönt matchar mitt sovrum så den får väl hänga där som en påminnelse om forna segrar och som pepp när jag ska ut och springa.

Hej Småland och ni andra

Jag ber om ursäkt för min minst sagt bedrövliga uppdateringstakt. FÖRLÅT?

Men det mesta är rätt bra.
Om vi nu ska gå igenom kroppen bit för bit så ligger landet som följer;

Vänster fot har nu två senknutor som väntar på magnetröntgen innan farbror ortopeden kan bedöma vad vi gör med dessa.
Slarvar jag med att stå på golfboll för att stretcha ut senan så får jag genast en helt outhärdlig värk både i foten OCH i

höger höft. Det blir någon felbelastning som får höftens muskler att knyta sig och varje steg blir smärtsamt. Det, å sin sida, åtgärdas genom att en arbetskamrat kommer sättandes med jämna, och för all del, ojämna, intervall och tvingar ner mig på golvet för att stretcha ut den där muskeln. Och jag vill ta till protokollet att det minsann inte är någon enkel liten övning där man töjer en smula. Här är det hårda bud, ligga på golv med det ömmande benet böjt så långt bakåt det bara går och sen pressar man ner det böjda knät mot golvet med hjälp av den andra foten. Och herrejösses vad ont det där kan göra.

Ja, sen har jag visst drabbats av andra kärringkrämpor som jag kanske gör bäst i att vara lite diskret med. Vården är dock kontaktad och så får vi se vad som ska göras med detta. Tunga lyft är inte att rekommendera och därmed går en hel del NMT-träning bort. Springa går däremot bra och även om jag tycker att det går tungt så har jag förbättrat mig något alldeles enormt sen förra hösten som ju var min första träningshöst. Det här är den andra!

Förra året sprang jag (nåja, men lubbade då) 4,2 km på 48 minuter. Det är inte mycket att yvas över men jag gjorde det och jag gav inte upp.
I söndags var Göran och jag ute och sprang på samma vägar fast vi fick lov att ta lite olika kringelikrokar. Vi kom nu upp i 42 minuter fördelade på 7 km. Det innebär en snittid på 6 minuter. Och det betyder också att vi hade kunnat springa dubbla sträckan på samma tid som i fjol. Och det mina vänner är minsann ingen dåligt utveckling för en människa på 50 år!

Idag var tanken att jag nu på morgonen skulle iväg på ett cirkelgympass på Friskis&Svettis och sen på den hälsoundersökning som 40-, 50- och 60-åringar erbjuds här i landstinget. Fiffigt att läsa instruktionerna i god tid!
Ska vara fastande och utan träningsaktivitet i kroppen några timmar innan undersökningen. Inte heller fick jag röka eller snusa 2 timmar innan.
Att hoppa över frukosten är inga problem och att hålla sig från tobak går som en dans*. Men att ställa in träningspasset känns surt. Men, så får det väl vara då. Jag får ta en löprunda i kväll istället.

*Röker inte och snusar inte heller sen midsommar 2011.

Det värsta med alltihop är nog att jag jagat upp Göran liiiite för tidigt. Han är nu informerad om att det blir avfärd till jobbet i normal tid och inte en halvtimma tidigare. Så han morrar lite via ett SMS och kommer väl gnälla ordentligt under ätandet av morgonsmörgåsen.
Ha, säger jag! Om han varit munk i Tibet hade han redan varit vaken ett par timmar och där har de minsann inga ylletröjor och varma sockor. Där får de hålla till godo med nån färgglad kaftan och ett par håliga kallingar med slapp resår. (Noggranna studier i ämnet har icke ägt rum men man har väl fantasi!)

Ok, nu kickar vi igång den här dagen och håller tummarna för att Barack Obama vinner ännu en period som president i USA.

PS. Möjligen, möjligen testar jag mina träningsframgångar på onsdag för att se om man har blivit såpass vältränad att det duger till en grön väst. Vi får se!

Eliten vilar

Ja, nu ska vi se.
Förra måndagen elit-stämplad och denna måndagen tagen ur träningstjänst på grund av smärtande höft!

Inte ens ta en promenad får jag...eller får, det lär ju ingen kunna förbjuda men nu tänker jag för en gångs skull, vara lydig och göra som sjukgymnasten säger.

Så hej sängen, ska vi hänga lite, du och jag?

ELIT-klass

Finns det några läsare kvar här? Så illa lite motiverad att skriva så det är skamligt.

Nåväl, jag lever och nu skriver jag. Och OM det till äventyrs finns några som hänger här än så tack för tålamodet. Jag ska försöka skärpa mig.
Jag har efter en period av vila åter kommit igång med träningen och ikväll väntar första NMT-passet på vad som känns som en evighet. Den trilskande foten och sen en aldrig så liten hjärnskakning (ja Tuva, den var verkligen så liten att den knappt märktes och inte behövde någon läkarvård) har satt sina käppar i hjulen. Men nu är tant på banan igen.

Igår var jag på Friskis och körde ett pass cirkelgym vilket alltid känns bra i kroppen. Armhävningarna var bättre än någonsin förr, 45 sekunders springande på tjocka mattan gick att uthärda och på det hela taget känner jag mig stark.

Och idag var det dags för sista uppföljningen av den hälsoscreening som min arbetsgivare bjudit på och hejåhå, här har det hänt saker.

Att jag gått ner i vikt visste jag ju så klart. Trist bara att jag gick upp en del av dem under Greklandsresan och en tid därefter. Men, jag hade satt upp som mål att gå ner 5 kg och det har jag gjort. (Fast det hade som sagt kunnat vara en större nedgång....) Min kropp tycks ha nån dragning åt 82 kg, den vill gärna parkera sig där men nu ska den få se på andra bullar....eller inga bullar alls. Den ska mest bara få se på fan!

Blodsockervärdet har gått ner, det var nog egentligen inte så högt som testet i maj visade. En lasagnelunch påverkade nog mer tillfälligt. Nåja, nu är värdet nere på normala nivåer.

Men cyklingen mina vänner! Där mäter man kondition och syreupptagning.
Jag har förbättrat min uthållighet påtagligt men framförallt har jag ökat syreupptagningsförmågan rejält. Vill bara meddela att jag tillhör eliten!
Lite, lite hjälp har jag väl av att jag vid förra mätningen hörde till en annan kategori och nu har passerat över till nästa....50-åringarna....men vad tusan....elit är elit om än i en 50-åringen tänker jag!


Sjukt nöjd med detta ska jag nu leta fram träningskläder för kvällen.

Hoppalong!

Ont, det gör ont men det går.....

Minns inte när jag var med och NMT-tränade sist men det är länge sen. Idag tog jag mig i kragen för ett speciellt arrangemang i samarbete med Sundsvalls flyg och Swedavia.

Vi samlades, en tropp på 24 personer, ute på Midlanda och första "prövningen" var bandvagnsåkning. Jag var hemskt glad att jag satt i främre delen och kunde se vad som hände. De som satt längst bak hade förmodligen en hisnande upplevelse i så väl uppförs- som nerförsbacke. De såg ju inget alls.

Nåväl, väl ur bandvagnen skulle det värmas upp medelst lugn jogg och det bar sig inte bättre än att min fot fastnade i ett armeringsjärn som låg som en ögla på backen. Jag stöp som en fura i storm! Pang bom med nyllet först ner i gruset. På något märligt vis måste jag ha hunnit vrida ansiktet en smula för jag landade på tinning och vänster sida av pannan. Hade jag slagit i näsan så hade jag nog befunnit mig inom vårdens hägn just nu. Med ett antal tänder mindre skulle jag tro. Herrejisses vilken smäll! Övervägde om jag skulle/borde kliva av men bestämde mig för att köra så länge det gick.

Ja, sen hade vi lite olika övningar som planka, bårbärning, bära 25-kilos säckar, armhävningar, situps och sånt. Lite korta förflyttningar mellan de olika delarna och till sist var vi tillbaka vid hangaren och skulle i lag ta oss ner i en mörk källaren med diverse hinder och där skulle en docka lokaliseras och bäras ut.

Och till sist var vi framme vid dagens höjdpunkt! Dra 12-tons flygplan!



Här är halva gänget igång och drar. Det är jag med blå väst och allt mindre valkar!


På bilden har vi klarat av uppgiften!

Efter avklarat pass bjöds vi på kaffe och kaka, fick några väl förtjänta tröjor och kunde sen åka hem till en varm dusch.
Jag plåstrade om blessyrerna och går nu omkring och känner mig lite som en krigsskadad hjälte. Passet som sådant var inte så jobbigt, bortsett från säckbärandet. Att dra planet, tja, 24 personer orkar sätta ett flygplan i rull och att sen hålla det rullande är inte världens svåraste uppgift. Där har man ju faktiskt hjälp av planets vikt. Men när banan börjar luta en aldrig så liten aning uppåt blir det genast jävligare. Det var tungt men tillsammans lyckades vi hålla det i rörelsen just dit vi skulle och det är en häftig upplevelse att tillsammans med andra klara av att göra sånt där.

En sårad och trött menig ska nu ta och sova en välbehövlig middagsslummer. Allt inför dagens andra clou....nämligen kräftorna! Yammi!

Location:Specksjön, Sverige

Tillbaka i vardagen

Brunfärgen börjar blekna en smula,


hennatatueringen försvinner sakta men säkert men minnena finns kvar, lika


turkosblå som havet runt Naxos.

Vi hade en fin vecka med alldeles lagom temperatur både på land och hav. Maten var god, ja bortsett från hotellfrukosten som lämnade en hel del i övrigt att önska. Födelsedagsfrukosten intogs på rummet efter promenad där vi handlade nybakat bröd. Dan innan hade vi handlat ost, salami, kaffe och bubbel. Gott!

Och presenter fick jag ju förstås. De första innan vi åkte iväg.
Säg hej till KitchenAid!


Och på själva födelsedagen fick jag en klocka!




På stranden kunde man köpa massage


Den här killen visste vad han gjorde.

Och den här killen


har åldrats nåt alldeles fantastiskt. Han ville för 14 år sedan visa mig Naxos nattliv, något jag tackade nej till. På den tiden skrattade han inte alls men nu lyckades jag få honom att skratta högt. Det var när jag frågade om jag fick ta ett kort av honom. Han undrade naturligtvis varför jag ville ha det och det kan man ju verkligen undra.

En annan gammal bekant är det här stället men det är en för lång historia att berätta här.






Den här kyrkan åker man förbi med färja när man ska till Naxos. Jag tror att den ligger på Paros. Så vackert att det gör ont i hjärtat!

Ouzon var god, tzatzikin utsökt och den grekiska salladen lika grekisk som alltid. Jag kommer garanterat att åka tillbaka snart. Jag skulle så gärna vilja återvända när hösten kommit till ön. Hur är det att leva en vinter på Naxos? Det skulle jag vilja veta.

Och sen jag kom hem har träningen kommit igång på allvar. Jag går, springer, går på cirkelgym på Friskis&Svettis men jag har ännu inte kommit igång med NMT-träningen igen. Jag tror att det blir lättare när jag väl flyttar hem till stan men än några veckor stannar vi här i stugan.

Ikväll har vi ägnat oss åt att förbereda helgens sängbyggande. Vi ska bygga ny säng i sovrummet och delarna till denna skapelse ska beställas i morgon.
Och efter beräkningarna har jag satt igång ett bak av Oopsies. Ett GI-bröd helt och hållet utan socker och mjöl.










Och eftersom det är fult att prata med munnen full av mat så kan jag inte skriva mer nu.

Uj uj uj...

....vad jag borde uppdatera den här bloggen med reseinfo och träningsbedrifter....men jag har ingen inspiration alls.
Vet inte om lusten försvann i och med 50-årsdagen eller om det är temporärt. Vi håller tummarna för temporärt va?

Naxos same same but different

Nu är vi här, på Naxos, acklimatiserade, nöjda och belåtna.
För fjorton år sedan var jag och min syster Kerstin här tillsammans med varsitt barn. Mycket är sig förstås likt, till exempel att jag utan egen förskyllan lyckades boka in oss på samma hotell som då. Fast jag misstänker att det byggts ut en smula.

Bröderna som ägde och drev hotellet då är desamma som nu fast en smula åldrade och grånade. Någon lite tunnhårigare (båda kanske) men en med keps och samma Belker-stil som back in the days.

Ouzon smakar som vanligt, oliverna är fantastiska och tzatzikin mmmmm!
Så allt är som vanligt men ändå inte för restauranger har bytt ägare, inriktning, inredning så man känner igen sig men bara lite. Bara nästan, det är nån känsla av igenkänning men inte så där klockrent "Jaaaa, här ääär det" ni vet.

Vattnet är turkosgrönt och lagom salt. Skönt att svalka sig i när man blivit lite vimsig av solen som vräker ner. Smolk i bägaren är att det blåser rätt kraftigt, inte kallt med så där så det yr upp sand och lägger sig som ett fint lager knaster över den grekiska yoghurten!

Och även på Naxos kan man börja dagen med raska promenader. När solen just gått upp och ljuset är så där mjölkigt vitt och det är svalt och förhållandevis friskt i luften, då tar jag på mig skorna och traskar iväg uppskattningsvis en halvmil. Sen sitter frukosten som en padda i väggen. I morgon hoppas jag få med Göran och kanske frukostpicknicka....det måtte väl vara en trevlig start på 50-årsdagen?

På väg

Efter en lång, seg och mycket regnig biltur från Sundsvall till Arlanda har vi fått en natts sömn. Tvångsdrack champagne innan vi somnade gott och nu sitter vi och inväntar ombordstigning på resan mot Naxos.

Innan vi stack från stan fick jag emellertid min 50-årspresent! Lite för tung att släpa på tyckte Göran och jag håller med. Och det här upplägget är ju perfekt, hur kul som helst att åka hem och påbörja användandet är min alldeles egen Kitchen Aid!


Han är bra snäll den här mannen som följer med mig till Greklands blåvita värld.

Till min glädje fann jag att hotellet vi ska bo på har uppgraderat sin utrustning och har numera trådlöst internet for free! Bilder och rapporter kan alltså strömma hem till er som till äventyrs är intresserade av våra påhitt i den grekiska arkipelagen.

50, det nya 30!

I morgon åker Göran och jag iväg för att semestra en vecka i den grekiska medelhavsskärgården (sug på den en stund) samt fira min 50-årsdag som infaller under nästa vecka.
Länge har jag sett fram emot att fylla 50 och nu är det alltså dag. Jag tror att den här glädjen över att fylla halvsekel springer ur att jag var sjuk för nåt drygt år sedan.


Eventuellt blir det tyst under den kommande veckan men ni får helt enkelt försöka visualisera mig kluckande omkring ett lagom uppvärmt vatten under tiden.


Toddelo på er

Utmaning efter utmaning

Det här med att gå på gym och träna ihop med andra det är väl inte min grej. Att träna är ju inte min grej och att svettas är äckligt. Att ta i så att man nästan spricker kan ju inte vara nödvändigt...
Och fan vet om inte Friskis&Svettis är värst? Äppelkäckt och hemvävt....Nja, det där kan väl aldrig vara kul?

Tänkte och trodde jag men så fel en människa kan ha.
Jag har idag genomfört mitt första besök på Friskis&Svettis och jag kan meddela att det var ju alla tiders kul.
Var med på ett cirkelgympass och det var grejer det. Och jag är ganska stark märker jag. Och jag ska dit igen. För jag ska ha ett årskort på det där stället. Jag vill kunna gå dit precis när det passar mig och då måste man ha ett så kallat Allkort. Det blir kalasbra det.
På onsdag ska jag testa spinning! Blir ju också kalasbra men kanske med extra krydda av en öm bakdel.


Vet inte vad jag ska vara mest nöjd med nu, om det är att jag hittat ännu en trevlig träningsform eller om det är att jag vågade utmana mig själv och peta mig iväg till F&S? Kanske är båda lika viktiga....

Helt annat än träning

Den där Ulf Brunnberg, vi tar och talar om honom en stund va....

Hur inihelvete helcementerad i hjärnan får man lov att vara? Och hur i hela fridens dagar kan man ha så starka åsikter om ca 50% av befolkningen som man dessutom har mage att kalla "fruntimmer" i en inte alltför smickrande ton.

Nu citerar jag "De har släpat dit ett litet fruntimmer på 1.60." och du syftar då på häktesvakten som blev ihjälslagen av en fånge. Mina frågor:

Vilka är "de"? Ska jag tolka det som att det är feministerna som avses?
Hur gjorde de när de släpa dit det där fruntimret?
Och hörde ingen alls att hon protesterade när hon blev ditsläpad?

Alltså, Brunnberg, ta och skärp till dig en smula nu.
För det första borde du, som vill framstå som så fantastiskt polerad och belevad, veta bättre än att tala om andra på det där förnedrande sättet. För det andra har du ingen som helst aning om hur många som delar din föråldrade åsikt. Du vet inget om det är en majoritet som tycker som du så var snäll och håll tyst om det.

Och inte nog med detta, du har uppfattningar som jag kan tro att min morfars far kan ha hållit sig med någon gång i mitten av 1800-talet, "fruntimmer" ska heller inte vara poliser eller släcka bränder, baserat på att vi är små och svaga. Och när du nu blir utmanad av ett muskelknippe med snippa som arbetar som brandman då "behöver jag inte kuta upp på en brandstation och dra brandslang med en kvinna för att bevisa något".
Nej, Ulf, det blir nog bäst för alla om du låter bli det för det kommer att vara så ofantligt många skäms-kuddar och -påsar i farten när du gör bort dig.
För du vet, gamla farbröder som du har sällan något att komma med i konkurrens med 28-åriga kvinnor.

Och jag antar att jag nu har förhävt mig dels genom att "hållas med blogg" eller hur du kan tänkas uttrycka dig och dels har mage att ha några som helst synpunkter utöver såna där typiska tantsaker som bullbak, Allers och virkade antimakasser! Men si, det struntar jag blankt i.

Gå och göm dig, gubbsvål, du hör hemma i en tid som vi andra har lämnat för länge, länge sen. Vi kan väl ta och stoppa in dig på ett museum och visa upp dig för det uppväxande släktet kanske, fast det får nog allt bli på ett sånt där gratismuseum för jag tvivlar på att någon vill betala för att glo på dig.

Nya tag då

Vet ni, nu ska jag svida om och ge mig iväg på ett NMT-pass. Hur länge sen är det? En månad?
Länge sen är det men dagens tur till jobbet och sen "hittaut-aktivitet" under lunchen säger att foten nog håller. Men hur är det med orken?
Tja, om två timmar vet jag. En eller annan hållen tumme sitter inte i vägen!

Dags för nya tag

Att stå på golfboll och äta diklofenak är fina grejer mot onda fötter
.
Sjukgymnasten konstaterade att min värk i hälen inte beror på hälsporre utan på den senknuta jag har under vänster fot. På senare tid har den vuxit och blivit inflammerad. I tisdags var jag på första besök hos en sjukgymnast som tittade hur jag går och väldigt snabbt konstaterade vad som är fel, vilka konsekvenser det fått och hade åtgärder åt alltihop.
En golfboll att stödja mig mot för att tänja ut senan. Ont gör det men omedelbart känner jag lättnad i värken.
Han ville också att jag skaffar mig en remiss till ortopeden för hantering av min senknuta och i torsdags var jag på vårdcentralen. Där fick jag både remiss samt ett recept på dikolfenak och det är så skönt att vakna bara några dagar senare och upptäcka att värken är som bortblåst i det närmaste.

Så i morgon är det dags för träning på allvar. Promenad på morgonen, från Bergsåker och sen NMT på kvällen. Förmodligen kommer jag att vara hopplöst efter men så är det och det är bara att bita ihop och komma igen.
Jag har "värmt upp" genom en dryg halvtimmes simträning i sjön. 18 grader i vattnet, jag fick gno på ordentligt för att hålla värmen.


Annat man kan göra med en golfboll, by the way....


En sån där nyckelring som jag hade när jag bodde på hotell i Karlstad en gång för länge sen. Allt sedan dess har jag velat ha en egen och nu har jag det. En av alla de bollar jag fick lov att köpa för tänjövningar har nu fått sätta livet till och bli en nyckelring.

Mycket man borde

Den som sliter bloggar inte....för att travestera det gamla ordstävet om att arbete håller folk från synd!
Jag håller på att göra i ordning i sovrummet. Nu är grovgörat klart. Väggarna är målade i finaste antikvitt, garderob och byrå inhandlade, monterade och på plats samt fyllda med kläder. Nu återstår bara att platsbygga en säng.

Och go vänner, det är träning det också...


(bild, för den intresserade, kommer senare)

...och andra skador

Sviterna efter myeliten har varken tilltagit eller dragit sig tillbaka. Jag har ägnat senaste veckan åt träningsvila och åt att måla stolar och ett matrum!

Under tiden har en liten, molande värk i vänster fot tilltagit för att nu plåga mig så våldsamt att jag haltar och nästan grinar när jag går. Jag försöker med mentala förmågor att påverka så att värken spinner ur nån liten enkel inflammation som går över om ett par dar men innerst inne tror jag ju att det är en seglivad hälsporre.

Ok, värre saker kan man drabbas av, cancer till exempel. Men nog är det väl själva den va, när jag just kommit i gång med att träna, börjat tycka om det och helt på det klara med att jag ska fortsätta....då kommer det här. Tja, säger nog initierade, du är inte ensam om det. En vanlig biverkan när överviktiga kärringar börjar träna.

Men här kommer nu den så oväntade twisten - istället för att tänka; "Jaha, då får jag sluta att träna" så tänker jag "hur ska jag nu kunna träna?"

Och det är nog nu jag måste hantera och titta på mina fördomar vad gäller Friskis och svettis. Tillräcklig självkännedom har jag för att veta att jag inte kommer att ge mig iväg till ett gym på egen hand för att träna. Här behövs nån som styr och ställer. Och då är kanske Friskis och svettis nåt för mig ändå. Om det nu är så att värken kommer att hänga i är min plan att jag under tiden det läker ska ner i vikt och bygga styrka. Och kanske jag skulle ta och ge mig i kast med spinning som jag faktiskt varit sugen på i flera år.
Kan man spinna på F&S?

Sviterna

Vaknar på morgonen och känner mig återigen iskall om fötterna, särskilt höger fot. Lite sämre känsel från knä och neråt, svårare att tömma urinblåsan än vanligt och tröttare än normalt.

Vet inte vad det beror på men jag kan nog inte skylla på värmen nu. Det där att jag känner mig som is i fötterna tycker jag är illavarslande för det var en påtaglig konsekvens när myeliten var i full gång. Och normalt är jag alltid väldigt varm om fötterna.

Ja, så där är det och någon träning är inte aktuell för tillfället. Simmar något istället.
Just nu är barnbarnen med sina föräldrar här och hälsar på vilket gör att jag inte tänker så värst mycket på mina krämpor men i bakhuvudet ligger det och gnager. Avvaktar nästa vecka så får vi se vad som hänt då och om det är läge att kontakta neurologen igen.

Städning och finfrämmande

I morgon kommer stort finfrämmande, eller så stora är de ju inte, fröknarna Claesson. Den största är väl runt metern och den minsta skulle kunna dra en 70-80 centimeter kanske. Det är alltså barnbarnen, Alva och Astrid som är på intågande. Med mor och far i släptåg ska de hälsa på oss i paradiset.

Alla inser att här får städas ordentligt. Sängkläder ska tvättas, grejer (som man är lite rädd om) ska bäras bort, kläder ska strykas och hängas undan. Och så ska väl småtösernas mormor ta och baka något litet gott att glädja besöket med. Får nog lov att åka till stan och handla lite alltså.

Ja så här kan man inte ligga på latsidan utan det blir allt till att knyta på sig huckle, greppa dammvippan och flänga som ett jehu över tak och väggar allt medan dammsugar-order och plocka-undan-den-där-vasen-kommandon haglar över Göran.

Å jestanes, slår det mig nu....verktygen måste ut till uthuset.....och där bör det städas innan något ställs in....för där kan man knappt få in ens en liten suck. Det blir till att jaga upp unge herr godsägarn i ett huj för nu är det mycket att stå i.

Vilken seger!

Tänkte egentligen inte åka på det extrainsatta sommarpasset NMT i "paradiset" Kovland men efter visst palavrande med Lena bestämde jag mig för att vara med och det var ju bra.

Har haft en fin, långsam dag ensam eftersom Göran drog iväg på auktion. Här hemma har skåpen fått knoppar på dörrarna, tvätt blivit tvättad, en myggardin hängts upp och lite annat sånt pyssel.

Och så kom Lena och Annika och hämtade mig och vi drog iväg på träningen och tänk vilken skillnad det var på ork idag mot i måndags. Idag hade vi kortare löppass och fler styrkeövningar. Lite på efterkälke kom jag men inte värre än att det får räknas som acceptabelt. I styrkeövningarna kände jag mig inte ett dugg svagare utan tvärtom stark och full av ork.

Så gott! Och så skönt att avsluta med "bad" i Sättnaån. Uppdelade i två lag skulle vi bära en stege mellan två broar. Ca 300 meter men en fruktansvärd botten i början. Stora, hala stenar gjorde framfarten vansklig och jag kände att det var på gränsen till vad jag klarade. Men det var himla skönt att få svalka kroppen för i slutet av träningen var jag rejält varm.

Och i morgon inleds andra semesterperioden för i år. 3 veckor som jag gottar mig åt. Vi börjar med sovmorgon och en sen kväll i kväll med en god känsla i magen.

Ingen träning i dag

Eller jo, jag gick ju från Bergsåker och in till jobbet i morse. 6 km i rask takt. Sprang lite också men det var trötta ben så det blev mer gå än springa.

Men någon NMT-träning blir det inte. Dels är det för varmt och dels är jag lite ledsen sen i måndags.
Jag har inte lika god ork som många andra och springer därför långsammare. Det är inget konstigt med det. Vi gjorde ju tester för att skilja oss åt och jag antog att resultatet skulle användas av ledarna för att ge oss mer inriktad träning.
I måndags var vi 13 som tränade, 11 snabba med grön väst och 2 lite långsammare. Det kändes inte helt ok att vi med blå väst skickades i förväg längs spåret medan de andra stannade för att göra planka och andra sådana övningar. Det kändes som en negativ särbehandling och det gjorde lite extra ont eftersom jag kände mig ovanligt stark i löpningen.

Förmodligen hade vi blåvästar orkat med bättre om vi stannat på några fler ställen för armhävningar och plankor än vad som nu var fallet. Eller låtit oss springa en egen sträcka där vi kunnat ta det i ett något långsammare tempo.
Nu kändes det som att vi skickades i förväg för att inte sinka resten av gruppen. Och jag fattar att vi drar ner tempot för de som är mer löpstarka men jag kan inte tycka att man ska lösa det genom att låta oss "slippa" styrketräningen. I ett moment skulle vi göra dips och hela gruppen skulle göra 15 dips men jag och en till skulle bara göra 5. Att jag springer kass innebär ju inte att jag med automatik är svag. Det där kändes riktigt märkligt och gjorde mig redigt ledsen och nedstämd.

På slutet av passet kroknade jag också helt men då var det betydligt varmare än från början vilket säkert bidrog. Sen avslutades det hela i vatten och det var ljuvligt skönt. Skulle kanske ha simmat istället för att träna NMT?

Ingen återvändo

Här åker hon....amerikadottern! Men redan i dag (många timmar senare) kan jag prata med henne när hon sätter fötterna i St Petersburg. För det finns visst ett sånt även i USA!






Iväg på ett livsäventyr, lev livet och ha roligt! Man får inte så många chanser så ta vara på dem, varenda en!
Kom ihåg att du är älskad! Och, framför allt, älska dig själv!

Annan slags träning i dag

För ca 150 år sedan fanns nog säkert en mamma som vinkade farväl till nåt av sina barn. Ett barn som bestämt sig för att söka lyckan på andra sidan det oändligt stora vatten som heter Atlanten. Och jag tänker på vilken enorm skillnad det är för den kvinnan och för mig att stå inför ett sådant faktum.

För henne innebar avresan, sista gången hon såg sin dotter och möjligen fick hon aldrig se de barnbarn som just detta barn skulle komma att sätta till världen. Nu ska ju inte min flicka dra för evigt, hon ska vara borta ett år men sånt vet man ju aldrig riktigt säkert. Det kan hända så mycket på ett år när man är i den där "flytta-runt-åldern" så inget är säkert. (Vi har ju för allt i världen inga garantier för något alls här i livet så det är bäst att leva i nuet...och det vet vi ju alla hur lätt det är.)

Det jag ville säga var att när det kniper i hjärtat och tårarna rullar upp i tårkanalen tänker jag på den där kvinnan som förmodligen visste att hon aldrig mer skulle se detta barn och hur det måste ha känts. Jag kan surfa in på en mängd nätsidor, beställa en biljett och åka. Det tar mig max två dagar att bestämma, beställa och åka om det blir för tungt att inte träffa henne.

Möjligen fick den där kvinnan ett par brev om år som hon kanske fick gå till prästen med för att få veta vad som däri var skrivet. Jag kan använda Skype och prata med och titta på min älskade unge vareviga dag om jag vill.

Men ändå, det känns i ett modershjärta att köra sitt barn till stationen för första etappen på den långa, långa resan.

Idag ska vi bara kramas och pratat och jag ska titta beundrande på henne för hennes klokhet och hennes mod. Och i natt ska jag köra henne till tåget. Först i natt ska jag säga Hej då! Först i natt ska jag köra hem på folktomma gator och veta att hon är borta ett helt år! Det är en evighet kvar tills hon åker!

När Särösrosen blommar nästa gång är hon hemma igen!

Vinsten uthämtad

Så kom då paketavin som krävdes för att jag skulle få hämta hem min vunna jacka!




Valde från början en gul men de var slut i min storlek så det fick bli en sån här äppelgrön (ärtgrön kanske?). Och den är jättefin den också! Framförallt är den superskön och jag har redan flyttat in i den. Dyr som skrutt är den men....jag kan strax omvandla mitt 50-års sparkonto till ett Houdinikonto så att jag kan köpa mig en ny när den här är utsliten. För nu har jag nog haft min beskärda del av tur och räknar inte med att jag ska vinna en sån nån mer gång :-)

Annat på pluskontot är att jag denna vecka kunnat köpa två plagg i storlek 42 och det var väldigt längesen det fungerade att få plats i sånt. Nu blev det ett par kornblåa jeans och en mintblå bussarong från Bomerang. Glädjen i att utan bekymmer få på sig, och därefter av sig kläder i en mindre storlek än den vanliga är stor. Och en rejäl hjälp i den fortsatta viktminskningen. Tänk att än en gång kunna köpa kläder i stl 40 (vågar knappt tänka att det kanske inte är omöjligt med stl 38)!

På minuskontot måste jag ta upp den bristande träningen. Förra veckan var det först köksbygget som tog ut sin rätt, därefter sommarvärmen. Fullkomligt utslagen blev jag och det var ingen behaglig känsla. Hur ska det gå i Grekland? Och när vädret äntligen blev som jag (men inte resten av befolkningen) vill hjälpte jag en av döttrarna att tömma det sista ur hennes lägenhet. Hon flyttar snart till annat land och att hjälpa henne kändes betydligt viktigare än att simma runt i Sidsjön. Och på tisdagkväll blev jag påkörd så nacken behövde vila under onsdagsträningen. Nu är nacken rätt ok igen så jag klarade mig nog rätt bra ändå.

Borde skriva nåt nu...

....men det får anstå tills morgondagen randas. Nu måste jag sova.
Hav tålamod.

Värmande

Så roligt! (Klicka nu på länken i ordet "roligt" så får ni läsa vad som är så roligt!)
Och vilket fint pris sen!!! Tusen, tusen tack!
Jag är väldigt, väldigt glad och rörd...både över nomineringen från lagkamrat Eva Kristofersson och över att bli vald som vinnare. Tänka sig va, slappröven Lindhag har spottat upp sig högst påtagligt.
Och den där stegräknaren får nog följa med även framgent som sporre att gå lite extra.

På bilden joggar jag och Lena ett varv runt Sidsjön efter ett NMT-pass. Tänk att vi orkade. Och alla nomineringar och priser i världen kan ändå inte mäta sig med det bilden visar för träningen och vänskapen med Lena är större än allt det andra.
Alltså, tack Eva, tack Tappa och tack Lena, ni gör mig väldigt glad och stolt!

Varmt och värmande

När jag var ung satt jag helst i skuggan, ljushylt och rödhårig tålde jag värmen dåligt. Tidigt fick jag migrän och det blev minsann inte bättre i solen. Skugga var mer min melodi. Sen hände något några år efter att jag fått alla mina barn. Solen blev en god vän och jag hade alls inget emot att ligga på stranden och bli brun.

Sen jag fick min myelit har jag allt svårare att stå ut i värme. Mina symptom blir värre och jag får väldigt mycket svårare att andas. Det märktes väl på gårdagens NMT-pass. Det känns som om 90% av all energi går åt till att få luft. Och det är så trist att uppleva sådana träningar när jag känner att jag lika väl kan gå hem för jag orkar inte ett enda dugg och en hand i ryggen som stöd och hjälp hjälper inte för jag kan ju fortfarande inte andas ordentligt.
Men, jag får helt enkelt lära mig att resonera med mig själv när det är så där. Det är ju inte så att jag drastiskt tappat alla träningsresultat över en natt, det är värmen som sätter mig ur spel. Nästa gång är det förmodligen svalare (tänkt svensk sommar....) och det går bättre igen.
Fast det ÄR skitjobbigt och jag blir ledsen och sånt som normalt ger mig mer energi blir en black om foten.

Och om jag visste i förväg att det kommer att bli ett sånt där pass skulle jag kunna stanna hemma men det vet jag alltså inte. Att bryta i förväg känns inte heller rätt för jag klarar ju av mycket annat, till exempel burpees. Inte är de av nån hög klass i stilhänseende men de är fan så mycket djupare än de var när jag gjorde mitt livs första burpee. Och jag gör dem, så många som krävs! Armhävningarna går ju också bra. Inte går jag så djupt ner som tränare Matt men djupare nu än när vi började 16 april. Och på testdagen orkade jag ju hela 20 stycken, inte illa pinkat! Så, att gå hem är inte heller aktuellt men löpningen gör att jag kommer efter och jag känner att jag sinkar hela gruppen. Särskilt nu när majoriteten ståtar i gröna västar och antas vara mer löpstarka än vi som behåller den blå.

Men, andra, roligare saker händer också i dessa dagar och jag kommer skriva om det senare i dag eller i morgon.

Tills dess, lev väl!

Ny kilometer

5.01, just sayin....

Håhå jaja

Käre värld vilket pass. Så jobbigt att jag tog fullkomligt slut i värmen. Men lite vila så var jag snabbt på banan igen. Jobbigt fast roligt! Eller, det är ju inte jätteroligt att känna att benet inte bär men ganska roligt att känna sig starkare för varje vecka som går ävensom värmen ställer till det ibland. Vatten och vila så tycks det gå ok ändå och ok är inte så dumt.

Sista arbetsdagen i morgon inför första semesterperioden. Vi har delad semester i år så nu väntar två veckor med köksbyte. När sillen och nubben är slut ska vi sätta upp gipsskivor. Det blir ju spännande!
Nästa semesterperiod kan vi förhoppningsvis njuta av ett nytt, snyggt kök medan vi blandar till en kall GT. Ljuvligt!

Laget före jaget

Det var Fredriks upprop inför NMT-passet i dag och nog var det laget som gällde. Fast jag bryr mig inte det minsta om ifall just mitt lag, Evas änglar vann. För mig är det vinst varje gång (nästan) och det är lika roligt att se Håkan stå i planka i fem minuter som det är att höra samtliga runt omkring heja på honom och ger honom kraft att orka hela vägen.
För att inte tala om hur roligt det var att se en genomsvettig Tarja greja en planka på över 4 minuter. Jag tror att det var 4.20 men är inte säker.
Helt fenomenalt och jag kan lova att både Tarja och Håkan just nu njuter i fulla drag över sin prestation.

Ikväll var det jätterolig och jättejobbig träning uppe på gräset vid Mimer.
Lagets samlade antal sit-ups, armhävningar, löprusher, björngångar och sånt och sen, som vanligt avslutas det hela med 50 gemensamma upphopp och idag även 11 sit-ups innan vi skiljs åt. En smula skitig, mycket mycket trött men så ofantligt full av glädje.

Sen blev jag imponerad när jag på väg hem blev omsprungen av Fredrik och Linda som gav sig ut på en löptur uppe på ryggis. Och lite nöjd med att jag sprang vår test-km som uppvärmning inför passet. Tog ingen tid men det var himla gott att känna att jag orkade trots värmen.

Och här en bild på handskar jag hittade till en av alla träningskompisar. Priset avskräckte och särskilt med tanke på att jag vet att hon hellre kräks i dem än tar på sig dem ens en liten sekund. Så det blev ingen affär, sorry Ulrika!



Nu dags att hänga tvättade träningskläder på tork och sen krypa i bingen, trött och nöjd med dagens bravader.

Träna på egen hand

Armhävningar får jag allt lov att träna en hel del på.
Planka går finfint, två minuter utan större problem.
Har mätt upp en 20-meterssträcka och det blir 14 längder på två minuter fast här är det uppför (och nerför också då). Ska nog leta reda på nån mer plan sträcka.

Tog mig en promenad idag och fick en sån bra sträcka för att testa mig på 1 km. Av något skäl som vi inte behöver gå in närmare på här kunde jag inte springa hela sträckan men 900 meter på 3,48 indikerar ju ändå att jag kan slipa till mina 6.05 en smula.

I går var Göran och jag ute 6 km och det blev en del springande då också.
På det hela taget en bra träningshelg.

Och i morgon påbörjar jag sista veckan inför första semesterperioden. Morgonpromenad in till jobbet och sen NMT-träning i morgon kväll.

Om att testas

I måndags beslutade jag mig för att NMT skulle få vila onsdag och fredag och att veckans träning skulle bestå utav NMT på måndag, promenader från Bergsåker till jobbet (6 km) tisdag till fredag och så promenader både lördag och söndag.

Och i stort sett håller jag mig till planen men var tvungen att peta in ett bortplockat pass NMT idag då tränarna aviserade att vi skulle testas.

5 moment stod på schemat för denna nervösa människa. Första delen löpning 1 km så fort man kan....det kunde man på 6.05 och det är så långt mycket fortare än jag vågade drömma om.
Moment två var armhävningar där vi parvis jobbade. En som hävde armar och en som kollade att man gick så djupt ner som krävdes för att vara godkänd. Här fick man hålla på i två minuter. Det gjorde jag inte men jag gjorde 20 stycken. För två månader sen kunde jag inte göra en enda riktig armhävning och nu gjorde jag alltså 20!
Moment tre betydde plankstående. 1.30 vilket är det mesta jag mäktat med.
Moment fyra var mer löpning då vi i två minuter skulle springa fram och tillbaka över en plan som mäter 25 meter. 14 sträckor hann jag. Jag hade nog kunnat pressa en till ur kroppen men det gäller ju att hushålla så att man orkar hela tiden.
Och så till sist, hur många burpees man klarade att göra under två minuter. Jag grejade 18 stycken, inte så snygga!

Och det funkade trots värmen!

Om jag får gissa kommer nu några ansvariga att avgöra vilka som får byta till grön väst och vilka som behåller den blå. Det är just nu av underordnad betydelse. En grön väst skrämmer en hel del då jag misstänker att man kommer att ställa höga krav och ett betydligt tuffare tempo. Fast å andra sidan vill man ju inte gå med blå väst om alla andra har en grön...allt enligt principen "alla andra"!

Och i höst ska vi testas igen för att själv kunna se utvecklingen. Man vet exakt vad man ska träna hemma på egen hand :-)

Så var den då här....

...dagen då verkligheten kom ikapp.
Jag har varit rädd och en smula arg då och då för den här myeliten som satte sig i min ryggrad hösten 2010. Men jag har också varit tacksam över att det inte var värre och att jag inte drabbades mer än jag gjorde.
Men som sagt, idag kom det ikapp. Sorgen över hur det ändå blivit, konsekvenserna jag får leva med och de bekymmer det innebär.
Jag antar att den sista tidens läkarbesök har puttat mig över på tår-sidan för i dag har jag lipat både en och två gånger.
Gråtit över att jag behöver tömma urin med kateter några gånger per dag för att inte åka på urinvägsinfektioner och för att kunna sova en hel natt. Gråtit över att jag har så dålig känsel i mina fötter och mage. Svurit över att det går så tungt att springa (och ja, jag vet, jag ska väl vara glad att jag alls kan springa men när man inte känner så värst mycket förbättring (vilket är en stor sanning med modifikation) utan ständigt är sist) så är det inte så jävla lätt att vara glad.
Och jag begriper att det är fullt normalt och helt ok att vara ledsen över allt det här men jag har ju varit så inihelvete pepp och på och glad och uppåt att jag blir rent olycklig över all sorg som plötsligt landade i hela mig.
Jag tror att det är värmen som gör att jag känner mig sämre och det är ju himla tjusigt va....när alla andra vill ha sol och värme och grillkvällar så vill jag ha blåst och regn och 15 grader på sin höjd. Ja det där rår varken jag eller någon annan på så det blir som det blir...
Förra söndagen sprang jag till Huljen och gick hem, 1.38 tog det. Idag tog samma sträcka 1.39 och en minut mer är ju inget att snacka om men jösses vad det kändes mycket tyngre. Och egentligen gick det nog fortare ändå minns jag nu för de första minutrarna gick åt till att prata med folk som var här och tittade på grannens hus som är till salu. 5 minuter tog det nog så egentligen gick det 4 minuter fortare. Fast det kändes mycket tyngre och jag måste gå och vila i snabbare intervall.
Tja, vi får se om en pyttipanna med ägg och rödbetor, en kall öl och nån nubbe kan återställa humöret eller om det bara blir värre.

En mycket viktig lärdom

De snart två månadernas NMT-träningen har lärt mig mycket om teknik och om mig själv. Jag har lärt mig att göra armhävningar, jag har lärt mig att man kan träna trots att kroppen skriker av smärta och jag har lärt mig att man i regel orkar långt mycket mer än man tror.

I fredags gjorde jag något som varken jag eller någon annan trodde att jag skulle klara. Jag satt i jägarstol i 8 minuter och 23 sekunder. (JA, jag vet att jag tjatar om detta och jag vet att jag är omåttligt mallig över det....)
Förmodligen kunde mina 90-gradersben varit mer 90 grader än vad de var men jag hörde ingen klaga under de första två minuterna då vi satt tillsammans. Vi får därmed utgå ifrån att tränare Fredrik godkände min jägarstol. Efteråt var jag, bortsett från mallighetsfaktorn, bekymrad över hur mina knän skulle reagera men det har gått över förväntan. Inte blev det värst mycket trappspring resten av dagen men jag grejade ju att gå upp ändå. I går var jag rätt stel och öm men med lite voltarensalva gick det bra.

Idag stack jag iväg för att gå och jag bestämde att jag äntligen skulle gå den sträcka som jag så länge tänkt att jag ska gå. Härifrån och till sjöändan av Huljen. Pratade med Göran först och vi kom fram till att det borde vara knappa 5 km. Det visade sig vara 5,5 km och jag sprang hela den distansen. Men jag gick större del av vägen hem.
Det är många, många som springer långt mycket längre än så idag så det här är väl inte så mycket att göra sig märkvärdig över. Men för mig är det helt enormt att klara av.

Och här är alltså lärdomen; att jag orkar mycket mer än jag tror. Jag satte upp korta delmål och förnyade dem hela tiden och rätt vad det var så hade jag nått mitt mål. Sen var det bara att vända och gå hem. Sprang kortare sträckor på vägen hem men kände då att knäna mådde bra av mindre belastning.

Inte sprang jag fort men jag sprang och jag orkade hela distansen och jag hade krafter kvar för att ta mig hem i rask takt.
Sällan har en kopp kaffe och en bit jordgubbs- och rabarberpaj men vaniljsås smakat godare än den jag fick när jag duschat.

Gjorde jag verkligen det där?

Satt jag i jägarstol i 8 minuter och 23 sekunder?
Jo, jag gjorde ju det!

Knäna protesterar, gnäller och gnölar men själv är jag mest uppspelt.

Pernilla Wiberg satt i 7,21 i Mästarnas mästare som en referens!
Ja jag är sjukt mallig över detta.....8,23....

Kontakter med sjukvården

Sen jag fick min myelit har mina kontakter med sjukvården ökat dramatiskt. Förra veckan var jag på neurologen och fick mediciner till hjälp för min något slöa tarm. (Ber om ursäkt men det här är en realitet för mig, tarmen fungerar men inte med samma "stuns" som tidigare. Det betyder i mitt fall att jag lätt blir en smula "förstoppad". Lite trögt, lite lång omloppstid och inte helt bekvämt. Enkelt sa neurolog-doktorn och skrev ut några märkliga stenhårda frön som strös på mat eller dryck. Utmärkt säger jag en vecka senare!
Den andra medicinen fick jag för att minska mina myrkrypiga fötter. Varje kväll börjar krypet så fort jag sätter mig för att glo en sväng på teve, läsa en bok eller nåt liknande. Och det här låter ju inte så jobbigt men jag lovar att jag är beredd att hugga av mig fötterna nån timma senare. Eller, det var ju innan den här tabletten gjorde sitt intåg i mitt liv. Blettan är egentligen avsedd för parkinson-patienter men har visat sig ha effekt även på restless legs. (fast fötter för min del) Och tack och lov för detta!
Igår var jag på min vårdcentral för den trötthet jag upplevt de senaste veckorna. Nåt så kopiöst trött från lunch och sen somnar jag tidigt vareviga kväll. Fick lämna några rör blod och så får vi se vad det ger.
Idag var jag på urologen för att lära mig att med hjälp av kateter tömma blåsan på urin. Utan den möjligheten får jag kliva upp 2-4 gånger varje natt för att kissa. Blåsan är lite slö den också sen jag var sjuk och det är en vanlig komplikation efter neurologiska sjukor som myelit.
Ja, det där är ju inte så himla käckt och roligt det heller men man vänjer sig och alternativen är inte så många så det är mest bara att hacka i sig hur det är.

När jag ändå befann mig på lasaretten passade jag på att gå in på neurologen för att meddela doktor Viktor att medikamenten fungerar utmärkt bra och att jag är mycket nöjd. Han är en duktig doktor, den där pojken.

Det är alldeles fantastiskt att bo i ett land där man får all den här hjälpen för nästan ingenting. Man ringer nåt samtal, får vänta ett tag, får en tid och sen får man all hjälp man inte ens visste att man kunde få. Besöket idag på urologen kostade mig 80 riksdaler. Katerarna kommer att skickas hem till mig utan någon som helst kostnad för mig. Det är ju helt suveränt! Min tacksamhet är mycket, mycket stor.


Och till dig som nu undrar varför jag måste skriva om dessa, hyfsat privata, saker; precis som en del har problem med knäna, hjärtat eller psyket så finns det massor av folk som har problem med att kissa och bajsa (ja, det är ett fånigt ord) och det är tillräckligt med hysch hysch om det som det är. Jag tänker inte vara hemlig och tyst utan berätta om någon undrar.
Och är det något du undrar så fråga.

Asså...va faaaan....

Loreen på väg hem från sin seger i Baku och SVT gör ett program med rubriken "Loreen - hemkomsten". Hemkomsten???

Ja, hon är duktig, bra och allt vad du vill men hon har väl för sjutton bövlar bara vunnit en musiktävling. Åtminstone missade jag när hon stoppade nåt krig eller liknande.

Kan det inte få vara nån måtta?

Och annars då? Jo tack, jag är sjukt trött och har nog sträckt nån muskel, typ nackspärr!
Det här med att jag är så trött, jag börjar misstänka att jag inte är helt frisk.
Virus? Järnbrist? För det kan inte vara så att endast mina frekventa toalettbesök nattetid gör mig så hysteriskt trött. Det är inte möjligt! Strax före lunch börjar det och eskalerar sen under eftermiddag tills jag nästan nickar till vid fyrabläcket.

Måste nog ta och uppsöka en vårdcentral och kolla upp det här!
Och kanske borde jag skippa träningen i morgon. Vi får se, jag tar träningsväskan med, guldväskan fylld med träningskläder så får vi se i morgon hur jag gör.






Guldväskan!!! Den stod så snyggt på mitt skrivbord igår när jag kom till jobbet. Tack Lena, tror du vet nu hur barnsligt glad jag blev!

Komparera stark!

Idag gav jag extraträningspasset en chans. Vi skulle infinna oss vid Sidsjöns liftar 9.30 medförande rått ägg, sockerbit och en penna.
20 tappra anlände och var och en skulle bära ett ägg och en sockerbit. Båda skulle vara kompletta i slutet av passet.
Indelade i 4 lag fick vi sen ta oss igenom tipsrunda uppför liftsystemet. 10 frågor senare och högst upp i backen fortsatte övningarna med björngång, situps, rulla kamrat uppför backe bland andra avancerade övningar. Med en betagande utsikt över Sidsjön med omgivning kändes träningen helt ok.

Väldigt sällan bryr jag mig om vilket lag som vinner eftersom jag känner mig som en vinnare hela tiden. Oavsett om jag kommer sist eller mitt lag kommer sist så finns alltid känslan av vinst över mig själv som följeslagare. Det är en helt fantastisk känsla. Sen är det förstås alltid trevligt att vinna men som sagt, på ett eller annat vis vinner vi alla som är där. Och kanske mest vi som är väldigt otränade. (Men passa dig...vi har blivit ruggigt starka under den period vi hållit på)

Nåväl, efter ankomst tillbaka ner på platta marken avslutar vi i gammal fin NMT-anda med gemensamma stående upphopp. Ett mer för varje gång. Vid prova-påpasset den 17 mars körde vi 20 upphopp. Nästa gång, på måndag, blir det 50! Och faktum är att det är mindre jobbigt nu att göra 50 än då att göra 20. Antar att större muskelmassa är svaret på den ekvationen.


Lite töj i muskler efter träningen när glada, fina Ulrika frågar om vi inte ska ta ett varv runt sjön innan det är dags för hemfärd och det ska vi så klart. Några av oss som inte hade bråttom hem. Och jag må vara imponerad av dessa vältränade, starka tjejer och killar men den som imponerar mest är Lena. Var enda gång!!! Envisare människa har jag aldrig stött på, skulle vara Gunde Svan då, fast honom har jag ju aldrig stött på! Med sitt värkande ben ska givetvis Lena med runt sjön och hon biter bara ihop, ger sig fan inte (inte för att det är någon större idé att ge upp i en promenadslinga runt en sjö men ändå) inget gnäll, hon bara går.
När man lätt kunnat maska bort ett par tre armhävningar så kör Lena på och peppar en att fortsätta. När man tror att man ska avlida av mjölksyra och syrebrist så kommer Lena och berömmer! TACK igen Lena för all din hjälp.

Själv lyckades jag med Katrins hjälp ta mig runt den där slingan, 3.1 km lång mind you, lufsandes och lunkandes utan att dö. Hade inte Katrin varit med hade jag lagt av långt före mål men nu fick jag draghjälp, vi kunde föra ett litet småprat (sprang alltså i mycket modest tempo) och jag hade krafter kvar när vi närmades oss mål. Jag är vansinnigt nöjd med denna bedrift.
Och på något vis blev det ett manifest på mina 11 månader (i dag) som rökfri!

Och låt mig här säga, för dig som tycker att det här inlägget (bland flera andra) luktar alltför mycket självgodhet att det handlar inte om skryt även om jag förstår att det kan tyckas så. Det handlar om en glädje över att jag finns kvar, att jag lyckats förändra mitt liv och att jag faktiskt orkar ta mig upp för Sidsjöns backar ungefär som andra. Det handlar om det som en kort stund var en fråga om liv och död (jaja, lite dramatik får man väl bjuda på :-) förvandlats till ett liv så annorlunda och härligt mot det jag levde förr. Och det är så stort för mig än att jag inte kan sluta tänka på det. Den dag då det här vardag och inget märkvärdigt, den dagen slutar jag den här bloggen.

Vi slutar med en bild på dagens inköp, ny gräsklippare. Göran är mycket, mycket nöjd!


Varning dock, en Klippo är inget för en sann NMT:are, den går för lätt. Jag borde ha en handjagare om det ska vara nån vits med det :-)

Ett inlägg utan rubrik

Den här veckan har varit helt galen. Jag lever bokstavligt talat i en träningsbubbla så att jag knappt kan tänka på annat. Det visar sig också om vi sammanfattar träningsdosen sen i måndags...Häng med!

Måndag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
75 minuter NMT på kvällen

Tisdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Shoppingrunda Ikea och Bauhaus

Onsdag:
Rask promenad till jobbet 6 km
Rask shoppingrunda till Bauhaus
75 min NMT på kvällen

Torsdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Somnade 19.00 och sov till 5.30

Fredag:
75 min NMT på morgonen (sjukt trött, en av mina sämre dagar)
Kortare promenad till jobbet, 2 km

Jag har varit fullkomligt utmattad den här veckan och det beror nog på att jag ätit för lite i förhållande till denna rätt massiva träningsdos för mig som är rookie i sportsammanhang. Idag har jag därför ätit en stadig frukost (nåja, det hade gått i mer...), en lunch där även potatisen slank i och nu en maffig laxgryta...400 gr lax bara till mig! Och si, piggare blev jag.

Om jag sätter betyg på veckans olika moment ser det ut så här...

+
*träningen som gör mig starkare och smalare
*besöket hos neurologen som i vanlig ordning gav mig en hel massa goda skratt och bra respons. Tack Viktor!
*vinsten efter onsdagens träningen. Tja, skyddsglasögon i all ära men att få en sådan utmärkelse är gott för hjärtat.
*att jag gick i mål i vår stegtävling först i vårt lag
*alla goda samtal med vänner, gamla och nya.

-
*att jag varit så himla trött
*för lite tid att träffa dotter, son och hans flickvän

Men så fort sista maskinen tvätt är klar är det den här människan som tar och kryper ner och sover. I morgon är det dags igen. Ett krigarpass vid Sidsjön där ägg, sockerbitar och penna ska tas med. Vilket påminner mig att sätta lapp på dörren så att jag inte glömmer dessa beståndsdelar.
*kort paus för lappuppsättning*

Så där ja....

Förresten....i morgon är det dags för lite firande....då är det nämligen 11 månader sen jag slutade röka! Plats för fanfar va? Det är så himla skönt att inte röka längre, att inte styras utav de där jävla ciggen. Det är helt underbart. Visst blir jag fortfarande röksugen men aldrig så att jag på allvar överväger att ta ett endaste bloss. Och nu när jag börjat träna går det ju alls inte för hur sjukt jobbigt skulle det inte vara då? Rent dödligt tror jag.




Och har ni sett....häggen slog ut sina skira blommor denna första sommardag (Sundsvalls första för året)! Och faktiskt är det lika långt gånget här i stugan som inne i stan, här brukar det vara ett par veckor senare.

Stolt, stark och smalare....

Vilka dagar! Vilka framgångar!

Vi börjar före jul då jag fick en himla fin huvtröja....men för liten! Men redan då var ju planen att gå ner i vikt så den fick hänga i hallen som uppmuntran. Och så har jag testat den mellan varven för att se om jag mirakulöst skulle komma i den där tröjan. Det funkade ju inte nån gång konstigt nog. Fick knappt igen den och om det gick att pressa ihop framdelarna samtidigt som jag höll andan så blev bröna ungefär så platta som de var är man var i tioårsåldern. Bilden klar?

Igår var jag "tvungen" att ta tröjan.....och jag kom i den, behövde inte hålla andan för att få igen den och brösten får plats !!! Träning och promenader har alltså börjat ge påtagliga resultat!

Dagens träning var bland de roligaste passen vi haft, lagom stor grupp för min smak och med mycket varierande övningar. Och idag kände jag mig stark i de flesta moment. Att andra är starkare bryr jag mig inte om så länge jag känner att jag blivit något lite starkare.
Vi höll förstås till på bra uppvisningsplats så att Vårrusets deltagare kunde spana in oss och vi kunde heja på deras bedrifter. Själv var jag så varm att jag bjöd på stripp och skalade av mig jackan och nöjde mig med behå och väst. Att halva stan nu kunnat spana in mina valkar bjussar jag på för jag VET att de blivit åtskilligt mindre den senaste tiden.

Dagens träning innehåll ett tävlingsmoment och uppgiften var att peppa, stötta och uppmuntra mest och bäst...fritt tolkat. Och jag vann! Så glad jag blev för det. Det är förstås jätteroligt att vara först, snabbast, bäst....men att få pris i kamratlighet det smäller högre ändå för mig.
Så tack, skyddsglasögonen sägs komma väl till pass på lördag :-)

Och så var jag på neurologen i morse och fick återigen bekräftat att träning är det enda raka för att motverka skadorna efter myeliten. Jag har också fått medicin som hjälper tarmen att jobba bättre och nästa är det blåsans tur att få hjälp.

TACK alla ni som hjälpt till att göra den här dagen till en riktigt bra dag. Jag är så glad att jag är med och får lära känna er alla.




Sååå snygg i mina skyddsglajjer, min röda tröja och notera särskilt den framkammade frisyren! Så ser jag ut när jag inte fixar frissan, allt hår lägger sig i framstupaläge och ger mig en "sova-med-huvet-i-en-potta"-look! Himla tjusigt :-)

Söndag

Denna morgon började med en kopp kaffe och ett antal besök på toa för att tömma det som ska tömmas men som för min del tar sån tid.
Efter det gick jag iväg i mina träningskläder, mössa och ett par tunna handskar. Ett stilla regn följde mig hela vägen men 9,9 km avverkade jag. Två svanar, en bil och en död groda var mitt enda sällskap, ja och så spellistan i Spotify förstås.

Och medan jag gick där funderade jag på en fråga som ST ställde sina läsare igår; nämligen om vilken tidsperiod man skulle vilja uppleva.
Det finns många tider som säkerligen skulle vara både intressanta och lärorika att uppleva men jösses, tänkte jag, vad glad jag är att jag lever precis just nu. Jag kan gå och lyssna på min favoritradiokanal, P1 eller på nån skön musik via Spotify. Jag kan hålla koll på hur långt och fort jag gått med hjälp av en app och jag kan publicera det mesta på Facebook där folk som anser mig vara en vän kan läsa, heja på och skriva roliga kommentarer. Och när jag kommer hem kan jag analysera min sträcka, lägga in vad jag äter och få hjälp med hur jag kan gå ner i vikt. Jag tycker att det är fantastiskt.
Min far, som dog 1985, skulle, om han varit i livet, varit lika fascinerad och jag kan garantera att han skulle ha skaffat sig en padda ungefär i samma ögonblick de landade på affärsdisken. Å som han skulle älska möjligheten att låna e-böcker och sen ligga hemma och läsa den ena efter den andra.

I morgon kväll är det nytt NMT-pass och för en gångs skull är jag inte nervös. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att jag med all sannolikhet kommer att överleva och jag vet att jag får tillgodoräkna mig ca 16500 steg i stegtävlingen jag deltar i.
Dagen har jag i övrigt ägnat åt att fundera ut ett armskydd för att göra plankan en smula mer hanterlig. Kontakter har tagits och jag hoppas på en välvillig inställning.

Så, ryggsäcken är packad inför morgonens arbete och en kasse med träningskläder står laddad. Jag borde verkligen ha en träningsväska! En i guld tycker jag skulle vara på sin plats.

Träningsvanan

Bortsett från att det är hemskt konstigt att jag slutat röka och börjat träna så är det ju ännu märkligare det här att jag börjat träna NMT och att jag nu hållit på i 5 veckor, vid 12 tillfällen och det konstigaste av allt, att det är rätt kul.

De som känt mig länge vet ju att fysiska ansträngningar inte är helt och hållet min grej, eller det var inte min grej. Att svettas är inte direkt vad jag tycker att man måste göra flera gånger i veckan.

Att fara runt på en lerig skolgård och göra upphopp, armhävningar (nåja) situps, dips (rätt snygga och djupa om du frågar mig) och kräla i geggan får mig att känna mig oerhört....ehhh....skitig. Och nöjd med mig själv. Bara det faktum att jag använder mig av sådana ord är ju helt vrickat...dips....det är väl sånt man har till chipsen....eller???
Och tillräckligt disciplinerad har jag alltså blivit för att åka in till stan en ledig kristihimmelfärdstorsdag för att vara med på fredagsträningen i ottan, 6.15. Det är för mig rätt stort. Jag skulle med lätthet kunnat välja en påse godis och stanna hemma men jag ger mig iväg. Det ska jag minsann ha en stor klapp på axeln för känner jag.

Sen underlättar det förstås att man träffar på en massa roliga människor som inte på något vis är sitt allra vackraste jag men som tar i för kung och fosterland, som ger stöd och pepp, som bjuder på ett gott skratt och som ger och tar. En del mer och andra mindre, en del mer gruppmänniskor och andra mer individualister. Man har något att lära av alla.

Sen jag började träna har jag gått ner 3 kilo och det är ju en fin start. Bara 15 kvar till målvikten då. Och om kroppen håller så kommer jag ju förstås att vara helt fast i denna träning när jag är där, vid målet och då är det ju bara att fortsätta. Inget talar för att kroppen inte håller, knäna spökar en aning, lite väl stela för att göra de djupaste knäböj som går men det är ju en vikt- och träningsfråga, alltså något som blir bättre om jag bara uthärdar den första tidens plågor.

Testade därför att träna i mina tåskor i fredags. Viss munterhet uppstod från valda delar av gänget, tack Ulrika, och många frågor. Det gick bra eftersom ingen hade oturen att trampa mig på tårna. Hala i gegga var de förvisso men det är ju de vanliga träningsskorna också. Men för min dåliga känsel i fötterna och min kassa balans var de jättebra. Och alltså även för knäna, har mindra ont i dem i dag och känner mig inte lika stel. Och i övningen där vi på räcke skulle ställa oss i födelsemånadsordning var det inte jag som orsakade gruppen 30 straffarmhävningar :-) Men 30 övningstillfällen på att göra armhävningar är inte illa. En dålig dag (alltså en dag när min kropp krånglar) får det bli armhävningar på knä men en bra dag orkar jag med att göra riktiga. Och djupare blir de för varje gång! Det är en härlig känsla.

Det stora bekymret är ju egentligen den här magmuskeln som inte vill hänga med ordentligt. Den gör det svårt för mig att stå i en riktig planka. Så nu gör jag lite magmuskelträning hemma på mjukare underlag än vad mina NMT-tränare brukar erbjuda. Jag skriver siffror med benen liggande i sängen. Och med kort vila mellan varje siffra med fötterna i luften. Om några veckor bör väl den där muskeln ge med sig va?

Strax dags att dra på sig de där tåskorna och tassa upp till landsvägen för att hämta tidningen. Två km (fram och tillbaka) tuff skogsbilväg med lutning åt alla håll och kanter.





Så här rent är sköljvattnet när man tvättar träningskläderna efter ett pass. Förra våren var vattnet järnfärgat, vilket man ser rester utav till höger om tvättmaskinsslangen. I år har det alltså antagit en mer lerfärgad ton. Men det brukar åtminstone klarna efter några sköljningar!

Vill ni?

Vill ni ha rapport från min NMT-träning?

Hälsoscreening

Via mitt arbete har jag fått möjlighet att genomgå hälsoscreening och den har jag just gjort!
Inte så pjåkigt ändå.

Efter 6 minuters cykling visar resultatet att jag har hög syreupptagningsförmåga. För en före detta rökare är det ljuv musik!
Några kilo mindre i kroppshyddan hade inneburit ett trevligare resultat för kondisen totalt men jag skyndar långsamt och plockar kilo för kilo.

Att mina blodvärden, socker och kolesterol, är nere på fina nivåer bidrar till den goda känslan. Träning ger resultat! Blodtrycket som jag äter medicin för att få ner till lagom värde låg också bra.

Ja, så det är väl snart dags att byta om till träningsstassen och ytterligare ett pass NMT. Det blåser friska vindar över stan vilket är himla skönt när man skuttat sig övervarm!

Så trött

I dag ska jag på´t igen men min kropp protesterar. Det gjorde den hela dagen i går också. Jag kände mig märkligt matt och darrig och hade värk i vekryggen. Inte hindrade det oss från att byta kattlucka i dörren och byta ut trasiga rutor i växthuset. Men tant rörde sig tungt och långsamt.

Fast ett tjugotal benböj gjorde jag innan jag kröp i bingen.

Innan det är dags för träning ska jag på hälsoscreening hos företagshälsovården. Det är med skräckblandad förtjusning jag går dit.

Så, en arbetsdag står för dörren, om vi nu tar oss hela vägen fram.
Första biten av vägen är tydligen i uselt skick efter det myckna regnandet. Vi får se hur det går.

Kommentarer

Jag har trixar lite med inställningarna så nu går det att lämna kommentarer även om man inte har nåt Google-konto eller motsvarande.
Om man vill!

Istället för träning vid Sidsjön

Jag bangade lördagsträningen eftersom vi ju har ett socialt liv också. Vi har sen en vecka tillbaka bott här i stugan med tre mil in till stan. Lagom pendlingsavstånd men lite för långt för att jag ska bränna in och köra 75 minuter NMT när det finns ett antal platta paket från IKEA att montera.

Vi håller som bäst på att byta kök här och det måste ske i viss ordning eftersom det mesta ska få ny plats. Därför är nytt avlopp, nya vattenledningar och ny eldragning av nöden. Och för att veta med precision var avloppet hamnar tog vi helt enkelt och skruvade ihop sex bänkskåp och ställde på plats. Vi har dessutom beslutat att riva ner all panel på väggarna i köket och isolera ytterväggen och sen sätta dit spånplatta. Återstår att se om vi kaklar på den eller hur vi gör.

Och om ni inte visste det kan man faktiskt stå i jägarvila medan man monterar skåp. Man kan göra djuuuupa knäböj tusen gång på en enda futtig dag och givetvis passar man på att stå i nån form av diagonalplanka när höjd på skåpens ben ska justeras.

I dag ska ena ytterdörren plockas ner och ny, större kattlucka ska monteras. En oherrans massa kartonger ska eldas upp och möjligen tar vi och river lite av den där panelen. Ännu en dag då kroppen får jobba alltså.

Det ser ut att bli en fin dag ute så min förhoppning är att tvätten är torr innan det är dags att sova. Och i morgon ska alltså träningskläder med till stan. Jag kan ju inte köpa nytt för varje gång jag ska slängas i kalla vattenpölar för att tjinga på daggmaskar. För att inte tala om hur himmelens dyrt det är att låna NMT-väst!

Och för att verkligen efterleva den militära världen så har jag eldvakt för stunden. Det har varit fyra minusgrad hos oss i natt och det var hela 14 grader inne! Nu håller elden på att falna så det är bäst att jag kliver upp och slänger på några pinnar annars åker jag väl på kompanistryk kan tänka. HAHAHAHA, som om han skulle orka, min käre sambo. Bevisade ett flertal tillfällen igår att jag är rätt stark!

Och du som undrar över mina många namn; Jag är döpt till Eva Charlotta men använde här Lotta i min profil (som jag aldrig någonsin kallad) så det är Eva som gäller, någon enstaka gång Eva-Lotta.

Baldershov

Konstaterade att dagens träningspass skulle komma att bli av det blötare slaget. Men för en som har periodiskt fel på termostaten är regn en välsignelse. Det svalkar gott när man är överhettad av fysisk ansträngning.
Kände mig pigg när jag gav mig iväg men den känslan försvann rätt omgående när vi drog iväg till Baldershov. Från samlingsplatsen och dit är t nästan bara uppför, en sak som blir enormt jobbigt innan jag är ordentligt uppvärmd. Om de vanliga svårigheterna att få i mig luft dagar när jag är sämre också slår till känns en sådan joggingtur som en nära-dödenupplevelse.
Väl framme på Balder blev det inte lättare och inte torrare heller. Men roligare och det är väldigt viktigt för att jag ska orka fortsätta. Utan stöd från tränare, träningskamrater och mina jobbarkompisar skulle jag inte orka alls.
Bland annat skulle vi springa 800 meter och klockas som en referenstid för jämförelse lite längre fram. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att man vinner inga SM med den farten. Nu är ju inte det min avsikt heller så det sörjer jag föga. Lite fortare gör ju dock inget så det duger inte att lägga av.
Vi lekte också ute på en lindrigt sagt vattensjuk grusplan där jagning var ett moment. Vid det laget kunde man inte bli blötare. Avslutade med att i grupp hoppa på höjdhoppsmattan. Jag hade iskallt vatten halvvägs upp på vaderna. Skönt när man är varm.
I morgon är det extrapass insatt uppe på Sidsjön. Jag ska inte vara med utan njuta av att jag höll skapligt för tre pass. Under tiden som jag njuter ska vi skruva ihop skåpstommar och det blir nog också rätt ansträngande.

Dags för tredje passet i morgon

Ja tredje passet denna vecka alltså. I morgon klockan svinottan ska vi stå uppställda, ombytta, pigga och starka. Och det gör vi ju förstås fast gårdagens lerpass plågar både rumpa och lår.

Mina fötter är mer än lovligt krångliga idag, jag har noll känsel i tå tre och fyra (från stortån räknat) och främre trampdynorna är rätt domnade de också. Och som ett brev på posten kommer då svårigheter att tömma blåsa och tarm.

Det är bara att hoppas att det är bättre i morgon och är det inte det så får det gå ändå. Så här är livet och det är bara att acceptera. Och som tur är har jag hittat nya kompisar som stöttar, pushar, hejar och har sig. Utan dem hade det varit lätt att ge upp. Särskilt glad är jag för att jag hittade igen Lena. Vi jobbar på samma ställe men först nu föll bitarna på plats, den ena efter den andra. Vi hjälper varandra när det är tungt.
Tack Lena, utan dig hade det varit tungt att fortsätta.

Fjärde veckan, åttonde träningen

Blir fortfarande märkligt nervös när det är dags för träning. Men jag kör enligt plan och har tränat 2 ggr per vecka fram till nu när jag bestämt att testa om jag håller för 3 pass i veckan. Så nu testar jag det och ikväll var det dags för veckans andra tillfälle. Det har regnat hela dagen i princip. Uppehåll från 15-tiden så marken var ju inte helt torr. Det blev cirkelträning med mycket styrka förstås. Lerig styrka kan tilläggas. Och det är ju något visst med att träna utomhus under rätt vidriga väderförhållanden. Det känns som en större bedrift när man skitar ner sig och gör man det dessutom i duggregn så är man rätt nöjd med sig själv efteråt.

Mycket tveksamt om jag ens kan röra mig på fredagmorgon men jag utgår ifrån att jag kan det och håller just därför på att tvätta träningskläder.
Annars har träningsledningen lagt in ett extrapass på lördag så orkar jag inte på fredag får jag väl hänga med då.

På söndag ska jag utvärdera hur tre träningspass per vecka fungerar. Jag behöver ju verkligen träningstillfällena men kroppen kan behöva hämta igen sig emellan för det är ingen lek det här. Se bara på mina magmuskler som jag sträcker gång på gång. Försök att stå i planka med magmuskler som skriker av smärta. Och lägg därtill en tränare som skriker att man kan lite mer och lite till. Det muttras en och annan ed i mungipa på fler än mig understundom men då kommer det alltid någon mer klartänkt och påminner om att det är just det där vi betalar för. Då fortsätter man en stund till.
Det ska ju förstås erkännas att just magmuskelövningar gör jag inte gärna och det ska man nog inte heller så länge man är skadad. Bättre att låta sträckningen gå över och sen komma igen och ta det lite lugnt så att musklerna får en chans att långsamt bli starkare.

Nåväl, nu är det dags att lägga den här dagen till handlingarna och sova en skvätt. Att somna blir inga problem.

Tredje veckan - mer lust

Idag när klockan ringde 5.30 var jag mer död än levande. Efter en vecka med många men efter myeliten har jag varit uppe och kissat minst två gånger varje natt. Oftast tre. Så även i natt och det är lite för mycket för att gå förbi obemärkt. Jag har varit jättetrött hela veckan.

Men jag klev upp och kokade gröt och fick på mig träningskläderna och kom mig iväg. Och det ska sägas att gårdagens chatt med en tränings- och jobbarkompis gav morgonens träning en helt annan känsla än vad jag känt hittills. Så det var med lugn jag gick iväg och det gick så bra idag. Det var roligt, jag kände mig stark och klarade av att göra sånt som var helt omöjligt för tre veckor sedan. Till exempel klarade jag inte av att göra en endaste armhävning då men i dag gjorde jag alla som vi skulle. Inte hela vägen ner men ändå! Jag gjorde det och jag är himla nöjd.

Jag hoppas att känslan från dagens pass biter sig fast och hjälper mig nästa vecka när jag tänker försöka mig på alla tre pass.

Andra veckan - hårt jobb och ingen lust

Så har jag då avverkat min andra NMT-vecka. Träning i måndags och i fredags.
Och det som kändes lustfullt och kul från början är nu bara ett hårt jävla jobb som bokstavligt talat ger mig väldigt väldigt ont i magen. Mina stackars magmuskler har nog inte behövt göra ett enda vettigt handtag sen mina barn föddes och det är ju faktiskt ett tag sen. Den yngste blev 20 i december.

Så all motivation och draghjälp jag kunnat få har jag sett till att få. Och sen klankar jag ner på mig själv "för att jag inte kan springa snabbt nog" eller "för att jag inte orkar göra armhävning" eller ännu mer "för att jag inte kan åla".
Jag har alltså den hårdaste kampen mot mig själv och mina mentala hinder och valda sanningar.
När jag skriver det här börjar tårar trilla och det är ju hur fånigt som helst.
HERREGUD mänska, du är ju där, du har följt varje del av din överenskommelse med dig själv, träning två gånger per vecka och EXAKT det har du gjort. Inte är det väl så snyggt som det kan vara, inte går det väl så fort som det kan göra men du har ju bara tränat i TVÅ VECKOR!!! Bit ihop, ge inte upp, fortsätt. Skit i hur snyggt och fort det går, du är där!

Yes, jag är där och jag har gjort exakt det jag bestämde, två träningspass i veckan. Och det trots att magmuskler understundom får mig att vråla av smärta eller hoppa av övningar. Jag är där och jag ska fortsätta att vara där!

Så, i morgon är det jag som kliver iväg uppför långa sommarstugebacken, sätter mig i bilen och blåser in till stan för träning när ni andra samlas vid brasan.
Upp muskler ut i varje kroppsdel som lättjan bojor lagt uppå, det dånar ut i träningskratern, snart ska frihetens timma slå.

Efter första veckan

Så har första NMT-veckan förflutit. Måndagens pass var helt perfekt, lagom varmt, solsken och en hel hoper laddade människor.
Känslan efter det passet var ren och skär lycka.

Så blev det onsdag och jag kunde inte vara med eftersom vi hade en konferens på jobbet. Förvisso höll vi till på berget i stan men att ta sig därifrån ner till snömodden...och sen försöka komma tillbaka. Nej, jag avstod.

Och sen fredagsmorgon. Eftersom jag nog har kortast avstånd ner till träningssamlingen kommer jag naturligtvis nästan försent. Men, jag kom och i tid och fick klart för mig att "eftersom vi varit så pigga under de första två passen så skulle vi få köra lite hårdare idag....och sen får vi slöa hela helgen". Och det begriper ju vem som helst att nu ska vi uppför stans andra berg, det som har ett utsiktstorn. Det finns vid bergets fot en trappa upp mot utsiktsplatsen. Dit joggade vi med korta stopp för små övningar för ryggmuskler, benmuskler och för att hämta andan en smula. Lite smått knäckande när tränarna utan problem orkar springa baklänges och gasta order, peppa, stötta och driva på. Eller så använder man det som motivation.

Uppför trappan på olika sätt och sen med språng uppför utsiktstornet. Där hittar vi förklaringen till min något hesa hals eftersom en av tränarna tyckte det var en god idé att försöka väcka stan. Aldrig trodde jag att jag skulle stå i det där tornet och vråla, svettig och andfådd, klockan 6.40 för att "försöka väcka stan". Men, det är mycket som jag inte trott och nu har det hänt.

Dessvärre har jag sträckt en magmuskel och den plågade mig till sist så in i vassen att jag vrålade rakt ut. Det gick bara inte att fortsätta med övningar som involverade mage och rygg. Gjorde mitt bästa dock och är rätt nöjd med det. Inser än mer att min överkropp måste bli starkare och det snart för att jag ska orka göra armhävningar och sånt.

Och på senare tid har flera vänner sökt upp mig för att tala om yoga. Nu har jag fattat att det finns yogaformer som sträcker ut dina muskler och det är nog precis det jag behöver. Dessutom skulle jag behöva en intensivkurs i konsten att stretcha.

Mina muskler försöker på alla sätt att övertyga mig om att det här med NMT inte är något att hålla på med. Jag gör mitt bästa för att ignorera mina muskler. På måndag vet vi vem som vann, jag tippar att det blir jag! Klart att jag kommer att stå uppställd på måndagseftermiddag, 18.00 för nya prövningar. Det är med det här som med rökslutandet. Jag kan ju inte ge upp nu och ge alla skeptiker rätt!

För jag är frälst....

Så härligt frälst!

Japp, visste väl att det här är min grej! NMT, alltså. Sååå himla roligt att jag inte ville gå hem. Och bestämde på stående fot att det får bli ett pass på onsdag (nåja, träningsvärken lär väl få mig på andra tankar) men kom sen på att jag befinner mig på Södra berget då på jobbgrej. Fan vet om man inte ska komma för sent till den middagen....Hmm vi får se hur det känns i morgon.
Att kliva upp på fredagmorgon kommer nog inte att vara något större bekymmer. Tänk vad lätt det ska gå att jobba efter en sådan start på dagen.

Ja men hur gick det då med myeliten och känselbortfallen? Undersidan av fötterna känner knappt alls. Balansen gör att övningar där man ska kliva över sina kamrater får göras med stöd av någon snäll kamrat. Men annars så....gick väl hur bra som helst.



Min träningsväst!!! NMT-träningsvästen! Sjukt mallig!