Sen jag fick min myelit har mina kontakter med sjukvården ökat dramatiskt. Förra veckan var jag på neurologen och fick mediciner till hjälp för min något slöa tarm. (Ber om ursäkt men det här är en realitet för mig, tarmen fungerar men inte med samma "stuns" som tidigare. Det betyder i mitt fall att jag lätt blir en smula "förstoppad". Lite trögt, lite lång omloppstid och inte helt bekvämt. Enkelt sa neurolog-doktorn och skrev ut några märkliga stenhårda frön som strös på mat eller dryck. Utmärkt säger jag en vecka senare!
Den andra medicinen fick jag för att minska mina myrkrypiga fötter. Varje kväll börjar krypet så fort jag sätter mig för att glo en sväng på teve, läsa en bok eller nåt liknande. Och det här låter ju inte så jobbigt men jag lovar att jag är beredd att hugga av mig fötterna nån timma senare. Eller, det var ju innan den här tabletten gjorde sitt intåg i mitt liv. Blettan är egentligen avsedd för parkinson-patienter men har visat sig ha effekt även på restless legs. (fast fötter för min del) Och tack och lov för detta!
Igår var jag på min vårdcentral för den trötthet jag upplevt de senaste veckorna. Nåt så kopiöst trött från lunch och sen somnar jag tidigt vareviga kväll. Fick lämna några rör blod och så får vi se vad det ger.
Idag var jag på urologen för att lära mig att med hjälp av kateter tömma blåsan på urin. Utan den möjligheten får jag kliva upp 2-4 gånger varje natt för att kissa. Blåsan är lite slö den också sen jag var sjuk och det är en vanlig komplikation efter neurologiska sjukor som myelit.
Ja, det där är ju inte så himla käckt och roligt det heller men man vänjer sig och alternativen är inte så många så det är mest bara att hacka i sig hur det är.
När jag ändå befann mig på lasaretten passade jag på att gå in på neurologen för att meddela doktor Viktor att medikamenten fungerar utmärkt bra och att jag är mycket nöjd. Han är en duktig doktor, den där pojken.
Det är alldeles fantastiskt att bo i ett land där man får all den här hjälpen för nästan ingenting. Man ringer nåt samtal, får vänta ett tag, får en tid och sen får man all hjälp man inte ens visste att man kunde få. Besöket idag på urologen kostade mig 80 riksdaler. Katerarna kommer att skickas hem till mig utan någon som helst kostnad för mig. Det är ju helt suveränt! Min tacksamhet är mycket, mycket stor.
Och till dig som nu undrar varför jag måste skriva om dessa, hyfsat privata, saker; precis som en del har problem med knäna, hjärtat eller psyket så finns det massor av folk som har problem med att kissa och bajsa (ja, det är ett fånigt ord) och det är tillräckligt med hysch hysch om det som det är. Jag tänker inte vara hemlig och tyst utan berätta om någon undrar.
Och är det något du undrar så fråga.
torsdag 31 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
Asså...va faaaan....
Loreen på väg hem från sin seger i Baku och SVT gör ett program med rubriken "Loreen - hemkomsten". Hemkomsten???
Ja, hon är duktig, bra och allt vad du vill men hon har väl för sjutton bövlar bara vunnit en musiktävling. Åtminstone missade jag när hon stoppade nåt krig eller liknande.
Kan det inte få vara nån måtta?
Och annars då? Jo tack, jag är sjukt trött och har nog sträckt nån muskel, typ nackspärr!
Det här med att jag är så trött, jag börjar misstänka att jag inte är helt frisk.
Virus? Järnbrist? För det kan inte vara så att endast mina frekventa toalettbesök nattetid gör mig så hysteriskt trött. Det är inte möjligt! Strax före lunch börjar det och eskalerar sen under eftermiddag tills jag nästan nickar till vid fyrabläcket.
Måste nog ta och uppsöka en vårdcentral och kolla upp det här!
Och kanske borde jag skippa träningen i morgon. Vi får se, jag tar träningsväskan med, guldväskan fylld med träningskläder så får vi se i morgon hur jag gör.
Guldväskan!!! Den stod så snyggt på mitt skrivbord igår när jag kom till jobbet. Tack Lena, tror du vet nu hur barnsligt glad jag blev!
Ja, hon är duktig, bra och allt vad du vill men hon har väl för sjutton bövlar bara vunnit en musiktävling. Åtminstone missade jag när hon stoppade nåt krig eller liknande.
Kan det inte få vara nån måtta?
Och annars då? Jo tack, jag är sjukt trött och har nog sträckt nån muskel, typ nackspärr!
Det här med att jag är så trött, jag börjar misstänka att jag inte är helt frisk.
Virus? Järnbrist? För det kan inte vara så att endast mina frekventa toalettbesök nattetid gör mig så hysteriskt trött. Det är inte möjligt! Strax före lunch börjar det och eskalerar sen under eftermiddag tills jag nästan nickar till vid fyrabläcket.
Måste nog ta och uppsöka en vårdcentral och kolla upp det här!
Och kanske borde jag skippa träningen i morgon. Vi får se, jag tar träningsväskan med, guldväskan fylld med träningskläder så får vi se i morgon hur jag gör.
Guldväskan!!! Den stod så snyggt på mitt skrivbord igår när jag kom till jobbet. Tack Lena, tror du vet nu hur barnsligt glad jag blev!
lördag 26 maj 2012
Komparera stark!
Idag gav jag extraträningspasset en chans. Vi skulle infinna oss vid Sidsjöns liftar 9.30 medförande rått ägg, sockerbit och en penna.
20 tappra anlände och var och en skulle bära ett ägg och en sockerbit. Båda skulle vara kompletta i slutet av passet.
Indelade i 4 lag fick vi sen ta oss igenom tipsrunda uppför liftsystemet. 10 frågor senare och högst upp i backen fortsatte övningarna med björngång, situps, rulla kamrat uppför backe bland andra avancerade övningar. Med en betagande utsikt över Sidsjön med omgivning kändes träningen helt ok.
Väldigt sällan bryr jag mig om vilket lag som vinner eftersom jag känner mig som en vinnare hela tiden. Oavsett om jag kommer sist eller mitt lag kommer sist så finns alltid känslan av vinst över mig själv som följeslagare. Det är en helt fantastisk känsla. Sen är det förstås alltid trevligt att vinna men som sagt, på ett eller annat vis vinner vi alla som är där. Och kanske mest vi som är väldigt otränade. (Men passa dig...vi har blivit ruggigt starka under den period vi hållit på)
Nåväl, efter ankomst tillbaka ner på platta marken avslutar vi i gammal fin NMT-anda med gemensamma stående upphopp. Ett mer för varje gång. Vid prova-påpasset den 17 mars körde vi 20 upphopp. Nästa gång, på måndag, blir det 50! Och faktum är att det är mindre jobbigt nu att göra 50 än då att göra 20. Antar att större muskelmassa är svaret på den ekvationen.
Lite töj i muskler efter träningen när glada, fina Ulrika frågar om vi inte ska ta ett varv runt sjön innan det är dags för hemfärd och det ska vi så klart. Några av oss som inte hade bråttom hem. Och jag må vara imponerad av dessa vältränade, starka tjejer och killar men den som imponerar mest är Lena. Var enda gång!!! Envisare människa har jag aldrig stött på, skulle vara Gunde Svan då, fast honom har jag ju aldrig stött på! Med sitt värkande ben ska givetvis Lena med runt sjön och hon biter bara ihop, ger sig fan inte (inte för att det är någon större idé att ge upp i en promenadslinga runt en sjö men ändå) inget gnäll, hon bara går.
När man lätt kunnat maska bort ett par tre armhävningar så kör Lena på och peppar en att fortsätta. När man tror att man ska avlida av mjölksyra och syrebrist så kommer Lena och berömmer! TACK igen Lena för all din hjälp.
Själv lyckades jag med Katrins hjälp ta mig runt den där slingan, 3.1 km lång mind you, lufsandes och lunkandes utan att dö. Hade inte Katrin varit med hade jag lagt av långt före mål men nu fick jag draghjälp, vi kunde föra ett litet småprat (sprang alltså i mycket modest tempo) och jag hade krafter kvar när vi närmades oss mål. Jag är vansinnigt nöjd med denna bedrift.
Och på något vis blev det ett manifest på mina 11 månader (i dag) som rökfri!
Och låt mig här säga, för dig som tycker att det här inlägget (bland flera andra) luktar alltför mycket självgodhet att det handlar inte om skryt även om jag förstår att det kan tyckas så. Det handlar om en glädje över att jag finns kvar, att jag lyckats förändra mitt liv och att jag faktiskt orkar ta mig upp för Sidsjöns backar ungefär som andra. Det handlar om det som en kort stund var en fråga om liv och död (jaja, lite dramatik får man väl bjuda på :-) förvandlats till ett liv så annorlunda och härligt mot det jag levde förr. Och det är så stort för mig än att jag inte kan sluta tänka på det. Den dag då det här vardag och inget märkvärdigt, den dagen slutar jag den här bloggen.
Vi slutar med en bild på dagens inköp, ny gräsklippare. Göran är mycket, mycket nöjd!
Varning dock, en Klippo är inget för en sann NMT:are, den går för lätt. Jag borde ha en handjagare om det ska vara nån vits med det :-)
20 tappra anlände och var och en skulle bära ett ägg och en sockerbit. Båda skulle vara kompletta i slutet av passet.
Indelade i 4 lag fick vi sen ta oss igenom tipsrunda uppför liftsystemet. 10 frågor senare och högst upp i backen fortsatte övningarna med björngång, situps, rulla kamrat uppför backe bland andra avancerade övningar. Med en betagande utsikt över Sidsjön med omgivning kändes träningen helt ok.
Väldigt sällan bryr jag mig om vilket lag som vinner eftersom jag känner mig som en vinnare hela tiden. Oavsett om jag kommer sist eller mitt lag kommer sist så finns alltid känslan av vinst över mig själv som följeslagare. Det är en helt fantastisk känsla. Sen är det förstås alltid trevligt att vinna men som sagt, på ett eller annat vis vinner vi alla som är där. Och kanske mest vi som är väldigt otränade. (Men passa dig...vi har blivit ruggigt starka under den period vi hållit på)
Nåväl, efter ankomst tillbaka ner på platta marken avslutar vi i gammal fin NMT-anda med gemensamma stående upphopp. Ett mer för varje gång. Vid prova-påpasset den 17 mars körde vi 20 upphopp. Nästa gång, på måndag, blir det 50! Och faktum är att det är mindre jobbigt nu att göra 50 än då att göra 20. Antar att större muskelmassa är svaret på den ekvationen.
Lite töj i muskler efter träningen när glada, fina Ulrika frågar om vi inte ska ta ett varv runt sjön innan det är dags för hemfärd och det ska vi så klart. Några av oss som inte hade bråttom hem. Och jag må vara imponerad av dessa vältränade, starka tjejer och killar men den som imponerar mest är Lena. Var enda gång!!! Envisare människa har jag aldrig stött på, skulle vara Gunde Svan då, fast honom har jag ju aldrig stött på! Med sitt värkande ben ska givetvis Lena med runt sjön och hon biter bara ihop, ger sig fan inte (inte för att det är någon större idé att ge upp i en promenadslinga runt en sjö men ändå) inget gnäll, hon bara går.
När man lätt kunnat maska bort ett par tre armhävningar så kör Lena på och peppar en att fortsätta. När man tror att man ska avlida av mjölksyra och syrebrist så kommer Lena och berömmer! TACK igen Lena för all din hjälp.
Själv lyckades jag med Katrins hjälp ta mig runt den där slingan, 3.1 km lång mind you, lufsandes och lunkandes utan att dö. Hade inte Katrin varit med hade jag lagt av långt före mål men nu fick jag draghjälp, vi kunde föra ett litet småprat (sprang alltså i mycket modest tempo) och jag hade krafter kvar när vi närmades oss mål. Jag är vansinnigt nöjd med denna bedrift.
Och på något vis blev det ett manifest på mina 11 månader (i dag) som rökfri!
Och låt mig här säga, för dig som tycker att det här inlägget (bland flera andra) luktar alltför mycket självgodhet att det handlar inte om skryt även om jag förstår att det kan tyckas så. Det handlar om en glädje över att jag finns kvar, att jag lyckats förändra mitt liv och att jag faktiskt orkar ta mig upp för Sidsjöns backar ungefär som andra. Det handlar om det som en kort stund var en fråga om liv och död (jaja, lite dramatik får man väl bjuda på :-) förvandlats till ett liv så annorlunda och härligt mot det jag levde förr. Och det är så stort för mig än att jag inte kan sluta tänka på det. Den dag då det här vardag och inget märkvärdigt, den dagen slutar jag den här bloggen.
Vi slutar med en bild på dagens inköp, ny gräsklippare. Göran är mycket, mycket nöjd!
Varning dock, en Klippo är inget för en sann NMT:are, den går för lätt. Jag borde ha en handjagare om det ska vara nån vits med det :-)
fredag 25 maj 2012
Ett inlägg utan rubrik
Den här veckan har varit helt galen. Jag lever bokstavligt talat i en träningsbubbla så att jag knappt kan tänka på annat. Det visar sig också om vi sammanfattar träningsdosen sen i måndags...Häng med!
Måndag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
75 minuter NMT på kvällen
Tisdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Shoppingrunda Ikea och Bauhaus
Onsdag:
Rask promenad till jobbet 6 km
Rask shoppingrunda till Bauhaus
75 min NMT på kvällen
Torsdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Somnade 19.00 och sov till 5.30
Fredag:
75 min NMT på morgonen (sjukt trött, en av mina sämre dagar)
Kortare promenad till jobbet, 2 km
Jag har varit fullkomligt utmattad den här veckan och det beror nog på att jag ätit för lite i förhållande till denna rätt massiva träningsdos för mig som är rookie i sportsammanhang. Idag har jag därför ätit en stadig frukost (nåja, det hade gått i mer...), en lunch där även potatisen slank i och nu en maffig laxgryta...400 gr lax bara till mig! Och si, piggare blev jag.
Om jag sätter betyg på veckans olika moment ser det ut så här...
+
*träningen som gör mig starkare och smalare
*besöket hos neurologen som i vanlig ordning gav mig en hel massa goda skratt och bra respons. Tack Viktor!
*vinsten efter onsdagens träningen. Tja, skyddsglasögon i all ära men att få en sådan utmärkelse är gott för hjärtat.
*att jag gick i mål i vår stegtävling först i vårt lag
*alla goda samtal med vänner, gamla och nya.
-
*att jag varit så himla trött
*för lite tid att träffa dotter, son och hans flickvän
Men så fort sista maskinen tvätt är klar är det den här människan som tar och kryper ner och sover. I morgon är det dags igen. Ett krigarpass vid Sidsjön där ägg, sockerbitar och penna ska tas med. Vilket påminner mig att sätta lapp på dörren så att jag inte glömmer dessa beståndsdelar.
*kort paus för lappuppsättning*
Så där ja....
Förresten....i morgon är det dags för lite firande....då är det nämligen 11 månader sen jag slutade röka! Plats för fanfar va? Det är så himla skönt att inte röka längre, att inte styras utav de där jävla ciggen. Det är helt underbart. Visst blir jag fortfarande röksugen men aldrig så att jag på allvar överväger att ta ett endaste bloss. Och nu när jag börjat träna går det ju alls inte för hur sjukt jobbigt skulle det inte vara då? Rent dödligt tror jag.
Och har ni sett....häggen slog ut sina skira blommor denna första sommardag (Sundsvalls första för året)! Och faktiskt är det lika långt gånget här i stugan som inne i stan, här brukar det vara ett par veckor senare.
Måndag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
75 minuter NMT på kvällen
Tisdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Shoppingrunda Ikea och Bauhaus
Onsdag:
Rask promenad till jobbet 6 km
Rask shoppingrunda till Bauhaus
75 min NMT på kvällen
Torsdag:
Rask promenad till jobbet, 6 km
Somnade 19.00 och sov till 5.30
Fredag:
75 min NMT på morgonen (sjukt trött, en av mina sämre dagar)
Kortare promenad till jobbet, 2 km
Jag har varit fullkomligt utmattad den här veckan och det beror nog på att jag ätit för lite i förhållande till denna rätt massiva träningsdos för mig som är rookie i sportsammanhang. Idag har jag därför ätit en stadig frukost (nåja, det hade gått i mer...), en lunch där även potatisen slank i och nu en maffig laxgryta...400 gr lax bara till mig! Och si, piggare blev jag.
Om jag sätter betyg på veckans olika moment ser det ut så här...
+
*träningen som gör mig starkare och smalare
*besöket hos neurologen som i vanlig ordning gav mig en hel massa goda skratt och bra respons. Tack Viktor!
*vinsten efter onsdagens träningen. Tja, skyddsglasögon i all ära men att få en sådan utmärkelse är gott för hjärtat.
*att jag gick i mål i vår stegtävling först i vårt lag
*alla goda samtal med vänner, gamla och nya.
-
*att jag varit så himla trött
*för lite tid att träffa dotter, son och hans flickvän
Men så fort sista maskinen tvätt är klar är det den här människan som tar och kryper ner och sover. I morgon är det dags igen. Ett krigarpass vid Sidsjön där ägg, sockerbitar och penna ska tas med. Vilket påminner mig att sätta lapp på dörren så att jag inte glömmer dessa beståndsdelar.
*kort paus för lappuppsättning*
Så där ja....
Förresten....i morgon är det dags för lite firande....då är det nämligen 11 månader sen jag slutade röka! Plats för fanfar va? Det är så himla skönt att inte röka längre, att inte styras utav de där jävla ciggen. Det är helt underbart. Visst blir jag fortfarande röksugen men aldrig så att jag på allvar överväger att ta ett endaste bloss. Och nu när jag börjat träna går det ju alls inte för hur sjukt jobbigt skulle det inte vara då? Rent dödligt tror jag.
Och har ni sett....häggen slog ut sina skira blommor denna första sommardag (Sundsvalls första för året)! Och faktiskt är det lika långt gånget här i stugan som inne i stan, här brukar det vara ett par veckor senare.
onsdag 23 maj 2012
Stolt, stark och smalare....
Vilka dagar! Vilka framgångar!
Vi börjar före jul då jag fick en himla fin huvtröja....men för liten! Men redan då var ju planen att gå ner i vikt så den fick hänga i hallen som uppmuntran. Och så har jag testat den mellan varven för att se om jag mirakulöst skulle komma i den där tröjan. Det funkade ju inte nån gång konstigt nog. Fick knappt igen den och om det gick att pressa ihop framdelarna samtidigt som jag höll andan så blev bröna ungefär så platta som de var är man var i tioårsåldern. Bilden klar?
Igår var jag "tvungen" att ta tröjan.....och jag kom i den, behövde inte hålla andan för att få igen den och brösten får plats !!! Träning och promenader har alltså börjat ge påtagliga resultat!
Dagens träning var bland de roligaste passen vi haft, lagom stor grupp för min smak och med mycket varierande övningar. Och idag kände jag mig stark i de flesta moment. Att andra är starkare bryr jag mig inte om så länge jag känner att jag blivit något lite starkare.
Vi höll förstås till på bra uppvisningsplats så att Vårrusets deltagare kunde spana in oss och vi kunde heja på deras bedrifter. Själv var jag så varm att jag bjöd på stripp och skalade av mig jackan och nöjde mig med behå och väst. Att halva stan nu kunnat spana in mina valkar bjussar jag på för jag VET att de blivit åtskilligt mindre den senaste tiden.
Dagens träning innehåll ett tävlingsmoment och uppgiften var att peppa, stötta och uppmuntra mest och bäst...fritt tolkat. Och jag vann! Så glad jag blev för det. Det är förstås jätteroligt att vara först, snabbast, bäst....men att få pris i kamratlighet det smäller högre ändå för mig.
Så tack, skyddsglasögonen sägs komma väl till pass på lördag :-)
Och så var jag på neurologen i morse och fick återigen bekräftat att träning är det enda raka för att motverka skadorna efter myeliten. Jag har också fått medicin som hjälper tarmen att jobba bättre och nästa är det blåsans tur att få hjälp.
TACK alla ni som hjälpt till att göra den här dagen till en riktigt bra dag. Jag är så glad att jag är med och får lära känna er alla.
Sååå snygg i mina skyddsglajjer, min röda tröja och notera särskilt den framkammade frisyren! Så ser jag ut när jag inte fixar frissan, allt hår lägger sig i framstupaläge och ger mig en "sova-med-huvet-i-en-potta"-look! Himla tjusigt :-)
Vi börjar före jul då jag fick en himla fin huvtröja....men för liten! Men redan då var ju planen att gå ner i vikt så den fick hänga i hallen som uppmuntran. Och så har jag testat den mellan varven för att se om jag mirakulöst skulle komma i den där tröjan. Det funkade ju inte nån gång konstigt nog. Fick knappt igen den och om det gick att pressa ihop framdelarna samtidigt som jag höll andan så blev bröna ungefär så platta som de var är man var i tioårsåldern. Bilden klar?
Igår var jag "tvungen" att ta tröjan.....och jag kom i den, behövde inte hålla andan för att få igen den och brösten får plats !!! Träning och promenader har alltså börjat ge påtagliga resultat!
Dagens träning var bland de roligaste passen vi haft, lagom stor grupp för min smak och med mycket varierande övningar. Och idag kände jag mig stark i de flesta moment. Att andra är starkare bryr jag mig inte om så länge jag känner att jag blivit något lite starkare.
Vi höll förstås till på bra uppvisningsplats så att Vårrusets deltagare kunde spana in oss och vi kunde heja på deras bedrifter. Själv var jag så varm att jag bjöd på stripp och skalade av mig jackan och nöjde mig med behå och väst. Att halva stan nu kunnat spana in mina valkar bjussar jag på för jag VET att de blivit åtskilligt mindre den senaste tiden.
Dagens träning innehåll ett tävlingsmoment och uppgiften var att peppa, stötta och uppmuntra mest och bäst...fritt tolkat. Och jag vann! Så glad jag blev för det. Det är förstås jätteroligt att vara först, snabbast, bäst....men att få pris i kamratlighet det smäller högre ändå för mig.
Så tack, skyddsglasögonen sägs komma väl till pass på lördag :-)
Och så var jag på neurologen i morse och fick återigen bekräftat att träning är det enda raka för att motverka skadorna efter myeliten. Jag har också fått medicin som hjälper tarmen att jobba bättre och nästa är det blåsans tur att få hjälp.
TACK alla ni som hjälpt till att göra den här dagen till en riktigt bra dag. Jag är så glad att jag är med och får lära känna er alla.
Sååå snygg i mina skyddsglajjer, min röda tröja och notera särskilt den framkammade frisyren! Så ser jag ut när jag inte fixar frissan, allt hår lägger sig i framstupaläge och ger mig en "sova-med-huvet-i-en-potta"-look! Himla tjusigt :-)
söndag 20 maj 2012
Söndag
Denna morgon började med en kopp kaffe och ett antal besök på toa för att tömma det som ska tömmas men som för min del tar sån tid.
Efter det gick jag iväg i mina träningskläder, mössa och ett par tunna handskar. Ett stilla regn följde mig hela vägen men 9,9 km avverkade jag. Två svanar, en bil och en död groda var mitt enda sällskap, ja och så spellistan i Spotify förstås.
Och medan jag gick där funderade jag på en fråga som ST ställde sina läsare igår; nämligen om vilken tidsperiod man skulle vilja uppleva.
Det finns många tider som säkerligen skulle vara både intressanta och lärorika att uppleva men jösses, tänkte jag, vad glad jag är att jag lever precis just nu. Jag kan gå och lyssna på min favoritradiokanal, P1 eller på nån skön musik via Spotify. Jag kan hålla koll på hur långt och fort jag gått med hjälp av en app och jag kan publicera det mesta på Facebook där folk som anser mig vara en vän kan läsa, heja på och skriva roliga kommentarer. Och när jag kommer hem kan jag analysera min sträcka, lägga in vad jag äter och få hjälp med hur jag kan gå ner i vikt. Jag tycker att det är fantastiskt.
Min far, som dog 1985, skulle, om han varit i livet, varit lika fascinerad och jag kan garantera att han skulle ha skaffat sig en padda ungefär i samma ögonblick de landade på affärsdisken. Å som han skulle älska möjligheten att låna e-böcker och sen ligga hemma och läsa den ena efter den andra.
I morgon kväll är det nytt NMT-pass och för en gångs skull är jag inte nervös. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att jag med all sannolikhet kommer att överleva och jag vet att jag får tillgodoräkna mig ca 16500 steg i stegtävlingen jag deltar i.
Dagen har jag i övrigt ägnat åt att fundera ut ett armskydd för att göra plankan en smula mer hanterlig. Kontakter har tagits och jag hoppas på en välvillig inställning.
Så, ryggsäcken är packad inför morgonens arbete och en kasse med träningskläder står laddad. Jag borde verkligen ha en träningsväska! En i guld tycker jag skulle vara på sin plats.
Efter det gick jag iväg i mina träningskläder, mössa och ett par tunna handskar. Ett stilla regn följde mig hela vägen men 9,9 km avverkade jag. Två svanar, en bil och en död groda var mitt enda sällskap, ja och så spellistan i Spotify förstås.
Och medan jag gick där funderade jag på en fråga som ST ställde sina läsare igår; nämligen om vilken tidsperiod man skulle vilja uppleva.
Det finns många tider som säkerligen skulle vara både intressanta och lärorika att uppleva men jösses, tänkte jag, vad glad jag är att jag lever precis just nu. Jag kan gå och lyssna på min favoritradiokanal, P1 eller på nån skön musik via Spotify. Jag kan hålla koll på hur långt och fort jag gått med hjälp av en app och jag kan publicera det mesta på Facebook där folk som anser mig vara en vän kan läsa, heja på och skriva roliga kommentarer. Och när jag kommer hem kan jag analysera min sträcka, lägga in vad jag äter och få hjälp med hur jag kan gå ner i vikt. Jag tycker att det är fantastiskt.
Min far, som dog 1985, skulle, om han varit i livet, varit lika fascinerad och jag kan garantera att han skulle ha skaffat sig en padda ungefär i samma ögonblick de landade på affärsdisken. Å som han skulle älska möjligheten att låna e-böcker och sen ligga hemma och läsa den ena efter den andra.
I morgon kväll är det nytt NMT-pass och för en gångs skull är jag inte nervös. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, jag vet att jag med all sannolikhet kommer att överleva och jag vet att jag får tillgodoräkna mig ca 16500 steg i stegtävlingen jag deltar i.
Dagen har jag i övrigt ägnat åt att fundera ut ett armskydd för att göra plankan en smula mer hanterlig. Kontakter har tagits och jag hoppas på en välvillig inställning.
Så, ryggsäcken är packad inför morgonens arbete och en kasse med träningskläder står laddad. Jag borde verkligen ha en träningsväska! En i guld tycker jag skulle vara på sin plats.
fredag 18 maj 2012
Träningsvanan
Bortsett från att det är hemskt konstigt att jag slutat röka och börjat träna så är det ju ännu märkligare det här att jag börjat träna NMT och att jag nu hållit på i 5 veckor, vid 12 tillfällen och det konstigaste av allt, att det är rätt kul.
De som känt mig länge vet ju att fysiska ansträngningar inte är helt och hållet min grej, eller det var inte min grej. Att svettas är inte direkt vad jag tycker att man måste göra flera gånger i veckan.
Att fara runt på en lerig skolgård och göra upphopp, armhävningar (nåja) situps, dips (rätt snygga och djupa om du frågar mig) och kräla i geggan får mig att känna mig oerhört....ehhh....skitig. Och nöjd med mig själv. Bara det faktum att jag använder mig av sådana ord är ju helt vrickat...dips....det är väl sånt man har till chipsen....eller???
Och tillräckligt disciplinerad har jag alltså blivit för att åka in till stan en ledig kristihimmelfärdstorsdag för att vara med på fredagsträningen i ottan, 6.15. Det är för mig rätt stort. Jag skulle med lätthet kunnat välja en påse godis och stanna hemma men jag ger mig iväg. Det ska jag minsann ha en stor klapp på axeln för känner jag.
Sen underlättar det förstås att man träffar på en massa roliga människor som inte på något vis är sitt allra vackraste jag men som tar i för kung och fosterland, som ger stöd och pepp, som bjuder på ett gott skratt och som ger och tar. En del mer och andra mindre, en del mer gruppmänniskor och andra mer individualister. Man har något att lära av alla.
Sen jag började träna har jag gått ner 3 kilo och det är ju en fin start. Bara 15 kvar till målvikten då. Och om kroppen håller så kommer jag ju förstås att vara helt fast i denna träning när jag är där, vid målet och då är det ju bara att fortsätta. Inget talar för att kroppen inte håller, knäna spökar en aning, lite väl stela för att göra de djupaste knäböj som går men det är ju en vikt- och träningsfråga, alltså något som blir bättre om jag bara uthärdar den första tidens plågor.
Testade därför att träna i mina tåskor i fredags. Viss munterhet uppstod från valda delar av gänget, tack Ulrika, och många frågor. Det gick bra eftersom ingen hade oturen att trampa mig på tårna. Hala i gegga var de förvisso men det är ju de vanliga träningsskorna också. Men för min dåliga känsel i fötterna och min kassa balans var de jättebra. Och alltså även för knäna, har mindra ont i dem i dag och känner mig inte lika stel. Och i övningen där vi på räcke skulle ställa oss i födelsemånadsordning var det inte jag som orsakade gruppen 30 straffarmhävningar :-) Men 30 övningstillfällen på att göra armhävningar är inte illa. En dålig dag (alltså en dag när min kropp krånglar) får det bli armhävningar på knä men en bra dag orkar jag med att göra riktiga. Och djupare blir de för varje gång! Det är en härlig känsla.
Det stora bekymret är ju egentligen den här magmuskeln som inte vill hänga med ordentligt. Den gör det svårt för mig att stå i en riktig planka. Så nu gör jag lite magmuskelträning hemma på mjukare underlag än vad mina NMT-tränare brukar erbjuda. Jag skriver siffror med benen liggande i sängen. Och med kort vila mellan varje siffra med fötterna i luften. Om några veckor bör väl den där muskeln ge med sig va?
Strax dags att dra på sig de där tåskorna och tassa upp till landsvägen för att hämta tidningen. Två km (fram och tillbaka) tuff skogsbilväg med lutning åt alla håll och kanter.
Så här rent är sköljvattnet när man tvättar träningskläderna efter ett pass. Förra våren var vattnet järnfärgat, vilket man ser rester utav till höger om tvättmaskinsslangen. I år har det alltså antagit en mer lerfärgad ton. Men det brukar åtminstone klarna efter några sköljningar!
De som känt mig länge vet ju att fysiska ansträngningar inte är helt och hållet min grej, eller det var inte min grej. Att svettas är inte direkt vad jag tycker att man måste göra flera gånger i veckan.
Att fara runt på en lerig skolgård och göra upphopp, armhävningar (nåja) situps, dips (rätt snygga och djupa om du frågar mig) och kräla i geggan får mig att känna mig oerhört....ehhh....skitig. Och nöjd med mig själv. Bara det faktum att jag använder mig av sådana ord är ju helt vrickat...dips....det är väl sånt man har till chipsen....eller???
Och tillräckligt disciplinerad har jag alltså blivit för att åka in till stan en ledig kristihimmelfärdstorsdag för att vara med på fredagsträningen i ottan, 6.15. Det är för mig rätt stort. Jag skulle med lätthet kunnat välja en påse godis och stanna hemma men jag ger mig iväg. Det ska jag minsann ha en stor klapp på axeln för känner jag.
Sen underlättar det förstås att man träffar på en massa roliga människor som inte på något vis är sitt allra vackraste jag men som tar i för kung och fosterland, som ger stöd och pepp, som bjuder på ett gott skratt och som ger och tar. En del mer och andra mindre, en del mer gruppmänniskor och andra mer individualister. Man har något att lära av alla.
Sen jag började träna har jag gått ner 3 kilo och det är ju en fin start. Bara 15 kvar till målvikten då. Och om kroppen håller så kommer jag ju förstås att vara helt fast i denna träning när jag är där, vid målet och då är det ju bara att fortsätta. Inget talar för att kroppen inte håller, knäna spökar en aning, lite väl stela för att göra de djupaste knäböj som går men det är ju en vikt- och träningsfråga, alltså något som blir bättre om jag bara uthärdar den första tidens plågor.
Testade därför att träna i mina tåskor i fredags. Viss munterhet uppstod från valda delar av gänget, tack Ulrika, och många frågor. Det gick bra eftersom ingen hade oturen att trampa mig på tårna. Hala i gegga var de förvisso men det är ju de vanliga träningsskorna också. Men för min dåliga känsel i fötterna och min kassa balans var de jättebra. Och alltså även för knäna, har mindra ont i dem i dag och känner mig inte lika stel. Och i övningen där vi på räcke skulle ställa oss i födelsemånadsordning var det inte jag som orsakade gruppen 30 straffarmhävningar :-) Men 30 övningstillfällen på att göra armhävningar är inte illa. En dålig dag (alltså en dag när min kropp krånglar) får det bli armhävningar på knä men en bra dag orkar jag med att göra riktiga. Och djupare blir de för varje gång! Det är en härlig känsla.
Det stora bekymret är ju egentligen den här magmuskeln som inte vill hänga med ordentligt. Den gör det svårt för mig att stå i en riktig planka. Så nu gör jag lite magmuskelträning hemma på mjukare underlag än vad mina NMT-tränare brukar erbjuda. Jag skriver siffror med benen liggande i sängen. Och med kort vila mellan varje siffra med fötterna i luften. Om några veckor bör väl den där muskeln ge med sig va?
Strax dags att dra på sig de där tåskorna och tassa upp till landsvägen för att hämta tidningen. Två km (fram och tillbaka) tuff skogsbilväg med lutning åt alla håll och kanter.
Så här rent är sköljvattnet när man tvättar träningskläderna efter ett pass. Förra våren var vattnet järnfärgat, vilket man ser rester utav till höger om tvättmaskinsslangen. I år har det alltså antagit en mer lerfärgad ton. Men det brukar åtminstone klarna efter några sköljningar!
måndag 14 maj 2012
Hälsoscreening
Via mitt arbete har jag fått möjlighet att genomgå hälsoscreening och den har jag just gjort!
Inte så pjåkigt ändå.
Efter 6 minuters cykling visar resultatet att jag har hög syreupptagningsförmåga. För en före detta rökare är det ljuv musik!
Några kilo mindre i kroppshyddan hade inneburit ett trevligare resultat för kondisen totalt men jag skyndar långsamt och plockar kilo för kilo.
Att mina blodvärden, socker och kolesterol, är nere på fina nivåer bidrar till den goda känslan. Träning ger resultat! Blodtrycket som jag äter medicin för att få ner till lagom värde låg också bra.
Ja, så det är väl snart dags att byta om till träningsstassen och ytterligare ett pass NMT. Det blåser friska vindar över stan vilket är himla skönt när man skuttat sig övervarm!
Inte så pjåkigt ändå.
Efter 6 minuters cykling visar resultatet att jag har hög syreupptagningsförmåga. För en före detta rökare är det ljuv musik!
Några kilo mindre i kroppshyddan hade inneburit ett trevligare resultat för kondisen totalt men jag skyndar långsamt och plockar kilo för kilo.
Att mina blodvärden, socker och kolesterol, är nere på fina nivåer bidrar till den goda känslan. Träning ger resultat! Blodtrycket som jag äter medicin för att få ner till lagom värde låg också bra.
Ja, så det är väl snart dags att byta om till träningsstassen och ytterligare ett pass NMT. Det blåser friska vindar över stan vilket är himla skönt när man skuttat sig övervarm!
söndag 13 maj 2012
Så trött
I dag ska jag på´t igen men min kropp protesterar. Det gjorde den hela dagen i går också. Jag kände mig märkligt matt och darrig och hade värk i vekryggen. Inte hindrade det oss från att byta kattlucka i dörren och byta ut trasiga rutor i växthuset. Men tant rörde sig tungt och långsamt.
Fast ett tjugotal benböj gjorde jag innan jag kröp i bingen.
Innan det är dags för träning ska jag på hälsoscreening hos företagshälsovården. Det är med skräckblandad förtjusning jag går dit.
Så, en arbetsdag står för dörren, om vi nu tar oss hela vägen fram.
Första biten av vägen är tydligen i uselt skick efter det myckna regnandet. Vi får se hur det går.
Fast ett tjugotal benböj gjorde jag innan jag kröp i bingen.
Innan det är dags för träning ska jag på hälsoscreening hos företagshälsovården. Det är med skräckblandad förtjusning jag går dit.
Så, en arbetsdag står för dörren, om vi nu tar oss hela vägen fram.
Första biten av vägen är tydligen i uselt skick efter det myckna regnandet. Vi får se hur det går.
Kommentarer
Jag har trixar lite med inställningarna så nu går det att lämna kommentarer även om man inte har nåt Google-konto eller motsvarande.
Om man vill!
Om man vill!
lördag 12 maj 2012
Istället för träning vid Sidsjön
Jag bangade lördagsträningen eftersom vi ju har ett socialt liv också. Vi har sen en vecka tillbaka bott här i stugan med tre mil in till stan. Lagom pendlingsavstånd men lite för långt för att jag ska bränna in och köra 75 minuter NMT när det finns ett antal platta paket från IKEA att montera.
Vi håller som bäst på att byta kök här och det måste ske i viss ordning eftersom det mesta ska få ny plats. Därför är nytt avlopp, nya vattenledningar och ny eldragning av nöden. Och för att veta med precision var avloppet hamnar tog vi helt enkelt och skruvade ihop sex bänkskåp och ställde på plats. Vi har dessutom beslutat att riva ner all panel på väggarna i köket och isolera ytterväggen och sen sätta dit spånplatta. Återstår att se om vi kaklar på den eller hur vi gör.
Och om ni inte visste det kan man faktiskt stå i jägarvila medan man monterar skåp. Man kan göra djuuuupa knäböj tusen gång på en enda futtig dag och givetvis passar man på att stå i nån form av diagonalplanka när höjd på skåpens ben ska justeras.
I dag ska ena ytterdörren plockas ner och ny, större kattlucka ska monteras. En oherrans massa kartonger ska eldas upp och möjligen tar vi och river lite av den där panelen. Ännu en dag då kroppen får jobba alltså.
Det ser ut att bli en fin dag ute så min förhoppning är att tvätten är torr innan det är dags att sova. Och i morgon ska alltså träningskläder med till stan. Jag kan ju inte köpa nytt för varje gång jag ska slängas i kalla vattenpölar för att tjinga på daggmaskar. För att inte tala om hur himmelens dyrt det är att låna NMT-väst!
Och för att verkligen efterleva den militära världen så har jag eldvakt för stunden. Det har varit fyra minusgrad hos oss i natt och det var hela 14 grader inne! Nu håller elden på att falna så det är bäst att jag kliver upp och slänger på några pinnar annars åker jag väl på kompanistryk kan tänka. HAHAHAHA, som om han skulle orka, min käre sambo. Bevisade ett flertal tillfällen igår att jag är rätt stark!
Och du som undrar över mina många namn; Jag är döpt till Eva Charlotta men använde här Lotta i min profil (som jag aldrig någonsin kallad) så det är Eva som gäller, någon enstaka gång Eva-Lotta.
Vi håller som bäst på att byta kök här och det måste ske i viss ordning eftersom det mesta ska få ny plats. Därför är nytt avlopp, nya vattenledningar och ny eldragning av nöden. Och för att veta med precision var avloppet hamnar tog vi helt enkelt och skruvade ihop sex bänkskåp och ställde på plats. Vi har dessutom beslutat att riva ner all panel på väggarna i köket och isolera ytterväggen och sen sätta dit spånplatta. Återstår att se om vi kaklar på den eller hur vi gör.
Och om ni inte visste det kan man faktiskt stå i jägarvila medan man monterar skåp. Man kan göra djuuuupa knäböj tusen gång på en enda futtig dag och givetvis passar man på att stå i nån form av diagonalplanka när höjd på skåpens ben ska justeras.
I dag ska ena ytterdörren plockas ner och ny, större kattlucka ska monteras. En oherrans massa kartonger ska eldas upp och möjligen tar vi och river lite av den där panelen. Ännu en dag då kroppen får jobba alltså.
Det ser ut att bli en fin dag ute så min förhoppning är att tvätten är torr innan det är dags att sova. Och i morgon ska alltså träningskläder med till stan. Jag kan ju inte köpa nytt för varje gång jag ska slängas i kalla vattenpölar för att tjinga på daggmaskar. För att inte tala om hur himmelens dyrt det är att låna NMT-väst!
Och för att verkligen efterleva den militära världen så har jag eldvakt för stunden. Det har varit fyra minusgrad hos oss i natt och det var hela 14 grader inne! Nu håller elden på att falna så det är bäst att jag kliver upp och slänger på några pinnar annars åker jag väl på kompanistryk kan tänka. HAHAHAHA, som om han skulle orka, min käre sambo. Bevisade ett flertal tillfällen igår att jag är rätt stark!
Och du som undrar över mina många namn; Jag är döpt till Eva Charlotta men använde här Lotta i min profil (som jag aldrig någonsin kallad) så det är Eva som gäller, någon enstaka gång Eva-Lotta.
fredag 11 maj 2012
Baldershov
Konstaterade att dagens träningspass skulle komma att bli av det blötare slaget. Men för en som har periodiskt fel på termostaten är regn en välsignelse. Det svalkar gott när man är överhettad av fysisk ansträngning.
Kände mig pigg när jag gav mig iväg men den känslan försvann rätt omgående när vi drog iväg till Baldershov. Från samlingsplatsen och dit är t nästan bara uppför, en sak som blir enormt jobbigt innan jag är ordentligt uppvärmd. Om de vanliga svårigheterna att få i mig luft dagar när jag är sämre också slår till känns en sådan joggingtur som en nära-dödenupplevelse.
Väl framme på Balder blev det inte lättare och inte torrare heller. Men roligare och det är väldigt viktigt för att jag ska orka fortsätta. Utan stöd från tränare, träningskamrater och mina jobbarkompisar skulle jag inte orka alls.
Bland annat skulle vi springa 800 meter och klockas som en referenstid för jämförelse lite längre fram. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att man vinner inga SM med den farten. Nu är ju inte det min avsikt heller så det sörjer jag föga. Lite fortare gör ju dock inget så det duger inte att lägga av.
Vi lekte också ute på en lindrigt sagt vattensjuk grusplan där jagning var ett moment. Vid det laget kunde man inte bli blötare. Avslutade med att i grupp hoppa på höjdhoppsmattan. Jag hade iskallt vatten halvvägs upp på vaderna. Skönt när man är varm.
I morgon är det extrapass insatt uppe på Sidsjön. Jag ska inte vara med utan njuta av att jag höll skapligt för tre pass. Under tiden som jag njuter ska vi skruva ihop skåpstommar och det blir nog också rätt ansträngande.
Kände mig pigg när jag gav mig iväg men den känslan försvann rätt omgående när vi drog iväg till Baldershov. Från samlingsplatsen och dit är t nästan bara uppför, en sak som blir enormt jobbigt innan jag är ordentligt uppvärmd. Om de vanliga svårigheterna att få i mig luft dagar när jag är sämre också slår till känns en sådan joggingtur som en nära-dödenupplevelse.
Väl framme på Balder blev det inte lättare och inte torrare heller. Men roligare och det är väldigt viktigt för att jag ska orka fortsätta. Utan stöd från tränare, träningskamrater och mina jobbarkompisar skulle jag inte orka alls.
Bland annat skulle vi springa 800 meter och klockas som en referenstid för jämförelse lite längre fram. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att man vinner inga SM med den farten. Nu är ju inte det min avsikt heller så det sörjer jag föga. Lite fortare gör ju dock inget så det duger inte att lägga av.
Vi lekte också ute på en lindrigt sagt vattensjuk grusplan där jagning var ett moment. Vid det laget kunde man inte bli blötare. Avslutade med att i grupp hoppa på höjdhoppsmattan. Jag hade iskallt vatten halvvägs upp på vaderna. Skönt när man är varm.
I morgon är det extrapass insatt uppe på Sidsjön. Jag ska inte vara med utan njuta av att jag höll skapligt för tre pass. Under tiden som jag njuter ska vi skruva ihop skåpstommar och det blir nog också rätt ansträngande.
torsdag 10 maj 2012
Dags för tredje passet i morgon
Ja tredje passet denna vecka alltså. I morgon klockan svinottan ska vi stå uppställda, ombytta, pigga och starka. Och det gör vi ju förstås fast gårdagens lerpass plågar både rumpa och lår.
Mina fötter är mer än lovligt krångliga idag, jag har noll känsel i tå tre och fyra (från stortån räknat) och främre trampdynorna är rätt domnade de också. Och som ett brev på posten kommer då svårigheter att tömma blåsa och tarm.
Det är bara att hoppas att det är bättre i morgon och är det inte det så får det gå ändå. Så här är livet och det är bara att acceptera. Och som tur är har jag hittat nya kompisar som stöttar, pushar, hejar och har sig. Utan dem hade det varit lätt att ge upp. Särskilt glad är jag för att jag hittade igen Lena. Vi jobbar på samma ställe men först nu föll bitarna på plats, den ena efter den andra. Vi hjälper varandra när det är tungt.
Tack Lena, utan dig hade det varit tungt att fortsätta.
Mina fötter är mer än lovligt krångliga idag, jag har noll känsel i tå tre och fyra (från stortån räknat) och främre trampdynorna är rätt domnade de också. Och som ett brev på posten kommer då svårigheter att tömma blåsa och tarm.
Det är bara att hoppas att det är bättre i morgon och är det inte det så får det gå ändå. Så här är livet och det är bara att acceptera. Och som tur är har jag hittat nya kompisar som stöttar, pushar, hejar och har sig. Utan dem hade det varit lätt att ge upp. Särskilt glad är jag för att jag hittade igen Lena. Vi jobbar på samma ställe men först nu föll bitarna på plats, den ena efter den andra. Vi hjälper varandra när det är tungt.
Tack Lena, utan dig hade det varit tungt att fortsätta.
onsdag 9 maj 2012
Fjärde veckan, åttonde träningen
Blir fortfarande märkligt nervös när det är dags för träning. Men jag kör enligt plan och har tränat 2 ggr per vecka fram till nu när jag bestämt att testa om jag håller för 3 pass i veckan. Så nu testar jag det och ikväll var det dags för veckans andra tillfälle. Det har regnat hela dagen i princip. Uppehåll från 15-tiden så marken var ju inte helt torr. Det blev cirkelträning med mycket styrka förstås. Lerig styrka kan tilläggas. Och det är ju något visst med att träna utomhus under rätt vidriga väderförhållanden. Det känns som en större bedrift när man skitar ner sig och gör man det dessutom i duggregn så är man rätt nöjd med sig själv efteråt.
Mycket tveksamt om jag ens kan röra mig på fredagmorgon men jag utgår ifrån att jag kan det och håller just därför på att tvätta träningskläder.
Annars har träningsledningen lagt in ett extrapass på lördag så orkar jag inte på fredag får jag väl hänga med då.
På söndag ska jag utvärdera hur tre träningspass per vecka fungerar. Jag behöver ju verkligen träningstillfällena men kroppen kan behöva hämta igen sig emellan för det är ingen lek det här. Se bara på mina magmuskler som jag sträcker gång på gång. Försök att stå i planka med magmuskler som skriker av smärta. Och lägg därtill en tränare som skriker att man kan lite mer och lite till. Det muttras en och annan ed i mungipa på fler än mig understundom men då kommer det alltid någon mer klartänkt och påminner om att det är just det där vi betalar för. Då fortsätter man en stund till.
Det ska ju förstås erkännas att just magmuskelövningar gör jag inte gärna och det ska man nog inte heller så länge man är skadad. Bättre att låta sträckningen gå över och sen komma igen och ta det lite lugnt så att musklerna får en chans att långsamt bli starkare.
Nåväl, nu är det dags att lägga den här dagen till handlingarna och sova en skvätt. Att somna blir inga problem.
Mycket tveksamt om jag ens kan röra mig på fredagmorgon men jag utgår ifrån att jag kan det och håller just därför på att tvätta träningskläder.
Annars har träningsledningen lagt in ett extrapass på lördag så orkar jag inte på fredag får jag väl hänga med då.
På söndag ska jag utvärdera hur tre träningspass per vecka fungerar. Jag behöver ju verkligen träningstillfällena men kroppen kan behöva hämta igen sig emellan för det är ingen lek det här. Se bara på mina magmuskler som jag sträcker gång på gång. Försök att stå i planka med magmuskler som skriker av smärta. Och lägg därtill en tränare som skriker att man kan lite mer och lite till. Det muttras en och annan ed i mungipa på fler än mig understundom men då kommer det alltid någon mer klartänkt och påminner om att det är just det där vi betalar för. Då fortsätter man en stund till.
Det ska ju förstås erkännas att just magmuskelövningar gör jag inte gärna och det ska man nog inte heller så länge man är skadad. Bättre att låta sträckningen gå över och sen komma igen och ta det lite lugnt så att musklerna får en chans att långsamt bli starkare.
Nåväl, nu är det dags att lägga den här dagen till handlingarna och sova en skvätt. Att somna blir inga problem.
fredag 4 maj 2012
Tredje veckan - mer lust
Idag när klockan ringde 5.30 var jag mer död än levande. Efter en vecka med många men efter myeliten har jag varit uppe och kissat minst två gånger varje natt. Oftast tre. Så även i natt och det är lite för mycket för att gå förbi obemärkt. Jag har varit jättetrött hela veckan.
Men jag klev upp och kokade gröt och fick på mig träningskläderna och kom mig iväg. Och det ska sägas att gårdagens chatt med en tränings- och jobbarkompis gav morgonens träning en helt annan känsla än vad jag känt hittills. Så det var med lugn jag gick iväg och det gick så bra idag. Det var roligt, jag kände mig stark och klarade av att göra sånt som var helt omöjligt för tre veckor sedan. Till exempel klarade jag inte av att göra en endaste armhävning då men i dag gjorde jag alla som vi skulle. Inte hela vägen ner men ändå! Jag gjorde det och jag är himla nöjd.
Jag hoppas att känslan från dagens pass biter sig fast och hjälper mig nästa vecka när jag tänker försöka mig på alla tre pass.
Men jag klev upp och kokade gröt och fick på mig träningskläderna och kom mig iväg. Och det ska sägas att gårdagens chatt med en tränings- och jobbarkompis gav morgonens träning en helt annan känsla än vad jag känt hittills. Så det var med lugn jag gick iväg och det gick så bra idag. Det var roligt, jag kände mig stark och klarade av att göra sånt som var helt omöjligt för tre veckor sedan. Till exempel klarade jag inte av att göra en endaste armhävning då men i dag gjorde jag alla som vi skulle. Inte hela vägen ner men ändå! Jag gjorde det och jag är himla nöjd.
Jag hoppas att känslan från dagens pass biter sig fast och hjälper mig nästa vecka när jag tänker försöka mig på alla tre pass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)