Så har jag då avverkat min andra NMT-vecka. Träning i måndags och i fredags.
Och det som kändes lustfullt och kul från början är nu bara ett hårt jävla jobb som bokstavligt talat ger mig väldigt väldigt ont i magen. Mina stackars magmuskler har nog inte behövt göra ett enda vettigt handtag sen mina barn föddes och det är ju faktiskt ett tag sen. Den yngste blev 20 i december.
Så all motivation och draghjälp jag kunnat få har jag sett till att få. Och sen klankar jag ner på mig själv "för att jag inte kan springa snabbt nog" eller "för att jag inte orkar göra armhävning" eller ännu mer "för att jag inte kan åla".
Jag har alltså den hårdaste kampen mot mig själv och mina mentala hinder och valda sanningar.
När jag skriver det här börjar tårar trilla och det är ju hur fånigt som helst.
HERREGUD mänska, du är ju där, du har följt varje del av din överenskommelse med dig själv, träning två gånger per vecka och EXAKT det har du gjort. Inte är det väl så snyggt som det kan vara, inte går det väl så fort som det kan göra men du har ju bara tränat i TVÅ VECKOR!!! Bit ihop, ge inte upp, fortsätt. Skit i hur snyggt och fort det går, du är där!
Yes, jag är där och jag har gjort exakt det jag bestämde, två träningspass i veckan. Och det trots att magmuskler understundom får mig att vråla av smärta eller hoppa av övningar. Jag är där och jag ska fortsätta att vara där!
Så, i morgon är det jag som kliver iväg uppför långa sommarstugebacken, sätter mig i bilen och blåser in till stan för träning när ni andra samlas vid brasan.
Upp muskler ut i varje kroppsdel som lättjan bojor lagt uppå, det dånar ut i träningskratern, snart ska frihetens timma slå.
söndag 29 april 2012
lördag 21 april 2012
Efter första veckan
Så har första NMT-veckan förflutit. Måndagens pass var helt perfekt, lagom varmt, solsken och en hel hoper laddade människor.
Känslan efter det passet var ren och skär lycka.
Så blev det onsdag och jag kunde inte vara med eftersom vi hade en konferens på jobbet. Förvisso höll vi till på berget i stan men att ta sig därifrån ner till snömodden...och sen försöka komma tillbaka. Nej, jag avstod.
Och sen fredagsmorgon. Eftersom jag nog har kortast avstånd ner till träningssamlingen kommer jag naturligtvis nästan försent. Men, jag kom och i tid och fick klart för mig att "eftersom vi varit så pigga under de första två passen så skulle vi få köra lite hårdare idag....och sen får vi slöa hela helgen". Och det begriper ju vem som helst att nu ska vi uppför stans andra berg, det som har ett utsiktstorn. Det finns vid bergets fot en trappa upp mot utsiktsplatsen. Dit joggade vi med korta stopp för små övningar för ryggmuskler, benmuskler och för att hämta andan en smula. Lite smått knäckande när tränarna utan problem orkar springa baklänges och gasta order, peppa, stötta och driva på. Eller så använder man det som motivation.
Uppför trappan på olika sätt och sen med språng uppför utsiktstornet. Där hittar vi förklaringen till min något hesa hals eftersom en av tränarna tyckte det var en god idé att försöka väcka stan. Aldrig trodde jag att jag skulle stå i det där tornet och vråla, svettig och andfådd, klockan 6.40 för att "försöka väcka stan". Men, det är mycket som jag inte trott och nu har det hänt.
Dessvärre har jag sträckt en magmuskel och den plågade mig till sist så in i vassen att jag vrålade rakt ut. Det gick bara inte att fortsätta med övningar som involverade mage och rygg. Gjorde mitt bästa dock och är rätt nöjd med det. Inser än mer att min överkropp måste bli starkare och det snart för att jag ska orka göra armhävningar och sånt.
Och på senare tid har flera vänner sökt upp mig för att tala om yoga. Nu har jag fattat att det finns yogaformer som sträcker ut dina muskler och det är nog precis det jag behöver. Dessutom skulle jag behöva en intensivkurs i konsten att stretcha.
Mina muskler försöker på alla sätt att övertyga mig om att det här med NMT inte är något att hålla på med. Jag gör mitt bästa för att ignorera mina muskler. På måndag vet vi vem som vann, jag tippar att det blir jag! Klart att jag kommer att stå uppställd på måndagseftermiddag, 18.00 för nya prövningar. Det är med det här som med rökslutandet. Jag kan ju inte ge upp nu och ge alla skeptiker rätt!
Känslan efter det passet var ren och skär lycka.
Så blev det onsdag och jag kunde inte vara med eftersom vi hade en konferens på jobbet. Förvisso höll vi till på berget i stan men att ta sig därifrån ner till snömodden...och sen försöka komma tillbaka. Nej, jag avstod.
Och sen fredagsmorgon. Eftersom jag nog har kortast avstånd ner till träningssamlingen kommer jag naturligtvis nästan försent. Men, jag kom och i tid och fick klart för mig att "eftersom vi varit så pigga under de första två passen så skulle vi få köra lite hårdare idag....och sen får vi slöa hela helgen". Och det begriper ju vem som helst att nu ska vi uppför stans andra berg, det som har ett utsiktstorn. Det finns vid bergets fot en trappa upp mot utsiktsplatsen. Dit joggade vi med korta stopp för små övningar för ryggmuskler, benmuskler och för att hämta andan en smula. Lite smått knäckande när tränarna utan problem orkar springa baklänges och gasta order, peppa, stötta och driva på. Eller så använder man det som motivation.
Uppför trappan på olika sätt och sen med språng uppför utsiktstornet. Där hittar vi förklaringen till min något hesa hals eftersom en av tränarna tyckte det var en god idé att försöka väcka stan. Aldrig trodde jag att jag skulle stå i det där tornet och vråla, svettig och andfådd, klockan 6.40 för att "försöka väcka stan". Men, det är mycket som jag inte trott och nu har det hänt.
Dessvärre har jag sträckt en magmuskel och den plågade mig till sist så in i vassen att jag vrålade rakt ut. Det gick bara inte att fortsätta med övningar som involverade mage och rygg. Gjorde mitt bästa dock och är rätt nöjd med det. Inser än mer att min överkropp måste bli starkare och det snart för att jag ska orka göra armhävningar och sånt.
Och på senare tid har flera vänner sökt upp mig för att tala om yoga. Nu har jag fattat att det finns yogaformer som sträcker ut dina muskler och det är nog precis det jag behöver. Dessutom skulle jag behöva en intensivkurs i konsten att stretcha.
Mina muskler försöker på alla sätt att övertyga mig om att det här med NMT inte är något att hålla på med. Jag gör mitt bästa för att ignorera mina muskler. På måndag vet vi vem som vann, jag tippar att det blir jag! Klart att jag kommer att stå uppställd på måndagseftermiddag, 18.00 för nya prövningar. Det är med det här som med rökslutandet. Jag kan ju inte ge upp nu och ge alla skeptiker rätt!
måndag 16 april 2012
För jag är frälst....
Så härligt frälst!
Japp, visste väl att det här är min grej! NMT, alltså. Sååå himla roligt att jag inte ville gå hem. Och bestämde på stående fot att det får bli ett pass på onsdag (nåja, träningsvärken lär väl få mig på andra tankar) men kom sen på att jag befinner mig på Södra berget då på jobbgrej. Fan vet om man inte ska komma för sent till den middagen....Hmm vi får se hur det känns i morgon.
Att kliva upp på fredagmorgon kommer nog inte att vara något större bekymmer. Tänk vad lätt det ska gå att jobba efter en sådan start på dagen.
Ja men hur gick det då med myeliten och känselbortfallen? Undersidan av fötterna känner knappt alls. Balansen gör att övningar där man ska kliva över sina kamrater får göras med stöd av någon snäll kamrat. Men annars så....gick väl hur bra som helst.
Min träningsväst!!! NMT-träningsvästen! Sjukt mallig!
Japp, visste väl att det här är min grej! NMT, alltså. Sååå himla roligt att jag inte ville gå hem. Och bestämde på stående fot att det får bli ett pass på onsdag (nåja, träningsvärken lär väl få mig på andra tankar) men kom sen på att jag befinner mig på Södra berget då på jobbgrej. Fan vet om man inte ska komma för sent till den middagen....Hmm vi får se hur det känns i morgon.
Att kliva upp på fredagmorgon kommer nog inte att vara något större bekymmer. Tänk vad lätt det ska gå att jobba efter en sådan start på dagen.
Ja men hur gick det då med myeliten och känselbortfallen? Undersidan av fötterna känner knappt alls. Balansen gör att övningar där man ska kliva över sina kamrater får göras med stöd av någon snäll kamrat. Men annars så....gick väl hur bra som helst.
Min träningsväst!!! NMT-träningsvästen! Sjukt mallig!
torsdag 12 april 2012
Snart dags igen
På måndag smäller det igen. Klockan 18.00 ska jag vara omklädd till oömma träningskläder och uppställd 100 meter hemifrån. Jag är så himla glad att NMT-övningarna förlagts med utgångspunkt i det närmaste hemma på gården.
Så mycket enklare att komma iväg på fredagmorgon när träningen börjar kvart över freaking sex. Och så skönt att traska hem och duscha hemma bland mina vanliga grunkor och inte behöva släpa på träningsväska, handduk och duschtvål.
Och varje natt vaknar jag med allvarlig tveksamhet inför dessa stolleprov jag anmält mig till. Och sen somnar jag om fast i förvissningen att jag omöjligt kan vara den enda i det här landet som vill men inte kan. Klart som sjutton att det här blir kalasjobbigt. Speciellt med tanke på att jag upplever att jag är mycket mer påverkad av min myelit nu än för ett halvår sen.
Fast, om jag ska låta det styra vad jag gör och inte gör så kan jag lika väl ge upp nu. Det är ungefär 1,5 år sedan jag blev sjuk och senaste magnetröntgen visar att inflammationen inte är aktiv. De men jag har tror jag att jag kommer att få leva med resten av mitt liv. De kommer att kännas bättre och sämre från tid till annan och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men, med starkare muskler kommer min balans att bli bättre och jag kommer att orka mer och längre.
Jag kan bara hoppas och be om att folk jag ska träna med har tålamod med mig och mina knasiga sjukdomsärr.
Bara inte urinblåsan blir ännu sämre för då kommer mitt liv att bli fan så mycket jobbigare, speciellt i stunder när jag ska ta i....till exempel när jag ska träna NMT.
Måndagar och fredagar.....och nej, jag kommer inte att ge upp!
Så mycket enklare att komma iväg på fredagmorgon när träningen börjar kvart över freaking sex. Och så skönt att traska hem och duscha hemma bland mina vanliga grunkor och inte behöva släpa på träningsväska, handduk och duschtvål.
Och varje natt vaknar jag med allvarlig tveksamhet inför dessa stolleprov jag anmält mig till. Och sen somnar jag om fast i förvissningen att jag omöjligt kan vara den enda i det här landet som vill men inte kan. Klart som sjutton att det här blir kalasjobbigt. Speciellt med tanke på att jag upplever att jag är mycket mer påverkad av min myelit nu än för ett halvår sen.
Fast, om jag ska låta det styra vad jag gör och inte gör så kan jag lika väl ge upp nu. Det är ungefär 1,5 år sedan jag blev sjuk och senaste magnetröntgen visar att inflammationen inte är aktiv. De men jag har tror jag att jag kommer att få leva med resten av mitt liv. De kommer att kännas bättre och sämre från tid till annan och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men, med starkare muskler kommer min balans att bli bättre och jag kommer att orka mer och längre.
Jag kan bara hoppas och be om att folk jag ska träna med har tålamod med mig och mina knasiga sjukdomsärr.
Bara inte urinblåsan blir ännu sämre för då kommer mitt liv att bli fan så mycket jobbigare, speciellt i stunder när jag ska ta i....till exempel när jag ska träna NMT.
Måndagar och fredagar.....och nej, jag kommer inte att ge upp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)