För henne innebar avresan, sista gången hon såg sin dotter och möjligen fick hon aldrig se de barnbarn som just detta barn skulle komma att sätta till världen. Nu ska ju inte min flicka dra för evigt, hon ska vara borta ett år men sånt vet man ju aldrig riktigt säkert. Det kan hända så mycket på ett år när man är i den där "flytta-runt-åldern" så inget är säkert. (Vi har ju för allt i världen inga garantier för något alls här i livet så det är bäst att leva i nuet...och det vet vi ju alla hur lätt det är.)
Det jag ville säga var att när det kniper i hjärtat och tårarna rullar upp i tårkanalen tänker jag på den där kvinnan som förmodligen visste att hon aldrig mer skulle se detta barn och hur det måste ha känts. Jag kan surfa in på en mängd nätsidor, beställa en biljett och åka. Det tar mig max två dagar att bestämma, beställa och åka om det blir för tungt att inte träffa henne.
Möjligen fick den där kvinnan ett par brev om år som hon kanske fick gå till prästen med för att få veta vad som däri var skrivet. Jag kan använda Skype och prata med och titta på min älskade unge vareviga dag om jag vill.
Men ändå, det känns i ett modershjärta att köra sitt barn till stationen för första etappen på den långa, långa resan.
Idag ska vi bara kramas och pratat och jag ska titta beundrande på henne för hennes klokhet och hennes mod. Och i natt ska jag köra henne till tåget. Först i natt ska jag säga Hej då! Först i natt ska jag köra hem på folktomma gator och veta att hon är borta ett helt år! Det är en evighet kvar tills hon åker!
När Särösrosen blommar nästa gång är hon hemma igen!
2 kommentarer:
Ja, huvva, huvva, huvva. De där avskeden är svåra, för hur det nu än är, så vill man ha sina ungar inom rimligt avstånd. Hela tiden.
Ojoj! Det där har jag ju gått igenom...... och kommit ut på andra sidan med barnet hemma igen! Thank God ändå för modiga ungar och Skype!
Det är svårt ändå att säga hejdå!
Vilken fin jacka du vunnit!
Skicka en kommentar