Naxos same same but different

Nu är vi här, på Naxos, acklimatiserade, nöjda och belåtna.
För fjorton år sedan var jag och min syster Kerstin här tillsammans med varsitt barn. Mycket är sig förstås likt, till exempel att jag utan egen förskyllan lyckades boka in oss på samma hotell som då. Fast jag misstänker att det byggts ut en smula.

Bröderna som ägde och drev hotellet då är desamma som nu fast en smula åldrade och grånade. Någon lite tunnhårigare (båda kanske) men en med keps och samma Belker-stil som back in the days.

Ouzon smakar som vanligt, oliverna är fantastiska och tzatzikin mmmmm!
Så allt är som vanligt men ändå inte för restauranger har bytt ägare, inriktning, inredning så man känner igen sig men bara lite. Bara nästan, det är nån känsla av igenkänning men inte så där klockrent "Jaaaa, här ääär det" ni vet.

Vattnet är turkosgrönt och lagom salt. Skönt att svalka sig i när man blivit lite vimsig av solen som vräker ner. Smolk i bägaren är att det blåser rätt kraftigt, inte kallt med så där så det yr upp sand och lägger sig som ett fint lager knaster över den grekiska yoghurten!

Och även på Naxos kan man börja dagen med raska promenader. När solen just gått upp och ljuset är så där mjölkigt vitt och det är svalt och förhållandevis friskt i luften, då tar jag på mig skorna och traskar iväg uppskattningsvis en halvmil. Sen sitter frukosten som en padda i väggen. I morgon hoppas jag få med Göran och kanske frukostpicknicka....det måtte väl vara en trevlig start på 50-årsdagen?