Heeeeej!
Nej, jag har inte dött fast man kunde misstänka det.
Jag jobbar och springer hos farbror doktorn och så sover jag en skvätt däremellan. Däremot bloggar jag rätt sällan, det får man tillstå.
Men nu så, nu sitter jag på jobbet, fikar, väntar på att körningar ska gå klart och förbereder kommande vecka och faktiskt även nästa år.
Och vad kan då passa bättre än att blogga en smula, uppdatera om vad som händer och visa upp sig från sin allra soligaste sida? Inget alls ju!
För tillfället cirkulerar det två remisser uppe på sjukhuset, en hos röntgen för kontroll av senknutorna (eller vad det nu är) under vänster fot. Inget jätteakut varken för mig eller landstinget uppenbarligen. Och den andra hos kvinnokliniken så att vi får ordning på kisseriet och därpå följande kärringkrämpor. Där känns det däremot mer angeläget med en rapp hantering eftersom det påverkar mina förutsättningar för träning.
Något jag inte sökt läkarvetenskapens hjälp med är den ofattbara klåda som drabbat mig. Jag antar att denna åkomma är beroende delvis av vinterns torra luft och mitt eget klimakterieläge. TORRT! Och sen varmt....härligt det här hör ni! Att ett hårfäste och den här lilla biten bakom öronen kan klia så till den milda grad att man knappt står ut....det är väl förunderligt va?
Och annars då? Tja, jag har bestämt mig för att ha gran i år! Fast den ska få stå ute på balkongen och den ska ha en fin liten ledslinga med varmgult ljus och där ska hänga små godsaker åt fåglarna. Det kommer att glädja båd fågel, kisse och människa! Som ett kinderägg ju!
Och bortsett från det så är det prima liv. Lite låg träningsdos de sista veckorna men så är det ibland. Nya tag, nya tag!
Och själv då? Allt ok?
söndag 25 november 2012
onsdag 7 november 2012
Om att testas igen
I måndags, när jag var hemma med ond höft blev det nya tester för att se utvecklingen under NMT-träningen.
Tjatade mig till ett nytt försök till i går och höften straffade mig med att värka värre än någonsin.
Men, insmord med Voltaren-salva, Dicklofenak i magen samt understödd med en Alvedon (Ja, jag vet att det är galenskap...) gjorde jag mig i ordning för det som kunde bli ett fullkomligt fiasko.
Förra testet, i juni:
Löpning 1 km: 6.05
Armhävningar: 20 st (fast jag gjorde dem inte korrekt då vi trodde att vi fick vila lite emellan :-)
Planka: 1.30
Löpning 25 m så många som möjligt på 2 min. 14 st
Burpees: 18 st
Testet igår:
Löpning 1 km: 5.10
Armhävningar: 22 st (korrekta)
Planka: 1 min.
25-meterslöpningen: 10 (där la höften av)
Burpees: 25 st med många vilostunder emellan (vilket är tillåtet)
Resultatet, för mig, spelar inte så stor roll mer än när det gäller kilometerlöpningen och armhävningarna. Att jag har förbättrar min löpning känner jag ju själv på ett högst påtagligt sätt då jag faktiskt orkar springa 6, 7, 8 km med en snitt-tid på 6,5 min per km. Klart att man kan springa fortare men jag vet inte om jag någonsin kommer att ha det som mål. För mig är det mer väsentligt att jag alls kan springa och känna att det gör gott för mina myelitben och min myelitbalans.
Så, att orka springa den där kilometern på 5.10 var en rejäl kick för självförtroendet. Jag tog i rejält och som sagt, inte helt i skick att springa egentligen. Men med starkt pannben kan man greja en km för att man vet hur långt det är och man vet att man sprungit på 4.57 en gång i september och för att man ger sig fan på att man ska springa fort.
Så nu har jag min gröna väst men fortfarande ont i höften och kärringkrämpor. Men grönt matchar mitt sovrum så den får väl hänga där som en påminnelse om forna segrar och som pepp när jag ska ut och springa.
Tjatade mig till ett nytt försök till i går och höften straffade mig med att värka värre än någonsin.
Men, insmord med Voltaren-salva, Dicklofenak i magen samt understödd med en Alvedon (Ja, jag vet att det är galenskap...) gjorde jag mig i ordning för det som kunde bli ett fullkomligt fiasko.
Förra testet, i juni:
Löpning 1 km: 6.05
Armhävningar: 20 st (fast jag gjorde dem inte korrekt då vi trodde att vi fick vila lite emellan :-)
Planka: 1.30
Löpning 25 m så många som möjligt på 2 min. 14 st
Burpees: 18 st
Testet igår:
Löpning 1 km: 5.10
Armhävningar: 22 st (korrekta)
Planka: 1 min.
25-meterslöpningen: 10 (där la höften av)
Burpees: 25 st med många vilostunder emellan (vilket är tillåtet)
Resultatet, för mig, spelar inte så stor roll mer än när det gäller kilometerlöpningen och armhävningarna. Att jag har förbättrar min löpning känner jag ju själv på ett högst påtagligt sätt då jag faktiskt orkar springa 6, 7, 8 km med en snitt-tid på 6,5 min per km. Klart att man kan springa fortare men jag vet inte om jag någonsin kommer att ha det som mål. För mig är det mer väsentligt att jag alls kan springa och känna att det gör gott för mina myelitben och min myelitbalans.
Så, att orka springa den där kilometern på 5.10 var en rejäl kick för självförtroendet. Jag tog i rejält och som sagt, inte helt i skick att springa egentligen. Men med starkt pannben kan man greja en km för att man vet hur långt det är och man vet att man sprungit på 4.57 en gång i september och för att man ger sig fan på att man ska springa fort.
Så nu har jag min gröna väst men fortfarande ont i höften och kärringkrämpor. Men grönt matchar mitt sovrum så den får väl hänga där som en påminnelse om forna segrar och som pepp när jag ska ut och springa.
måndag 5 november 2012
Hej Småland och ni andra
Jag ber om ursäkt för min minst sagt bedrövliga uppdateringstakt. FÖRLÅT?
Men det mesta är rätt bra.
Om vi nu ska gå igenom kroppen bit för bit så ligger landet som följer;
Vänster fot har nu två senknutor som väntar på magnetröntgen innan farbror ortopeden kan bedöma vad vi gör med dessa.
Slarvar jag med att stå på golfboll för att stretcha ut senan så får jag genast en helt outhärdlig värk både i foten OCH i
höger höft. Det blir någon felbelastning som får höftens muskler att knyta sig och varje steg blir smärtsamt. Det, å sin sida, åtgärdas genom att en arbetskamrat kommer sättandes med jämna, och för all del, ojämna, intervall och tvingar ner mig på golvet för att stretcha ut den där muskeln. Och jag vill ta till protokollet att det minsann inte är någon enkel liten övning där man töjer en smula. Här är det hårda bud, ligga på golv med det ömmande benet böjt så långt bakåt det bara går och sen pressar man ner det böjda knät mot golvet med hjälp av den andra foten. Och herrejösses vad ont det där kan göra.
Ja, sen har jag visst drabbats av andra kärringkrämpor som jag kanske gör bäst i att vara lite diskret med. Vården är dock kontaktad och så får vi se vad som ska göras med detta. Tunga lyft är inte att rekommendera och därmed går en hel del NMT-träning bort. Springa går däremot bra och även om jag tycker att det går tungt så har jag förbättrat mig något alldeles enormt sen förra hösten som ju var min första träningshöst. Det här är den andra!
Förra året sprang jag (nåja, men lubbade då) 4,2 km på 48 minuter. Det är inte mycket att yvas över men jag gjorde det och jag gav inte upp.
I söndags var Göran och jag ute och sprang på samma vägar fast vi fick lov att ta lite olika kringelikrokar. Vi kom nu upp i 42 minuter fördelade på 7 km. Det innebär en snittid på 6 minuter. Och det betyder också att vi hade kunnat springa dubbla sträckan på samma tid som i fjol. Och det mina vänner är minsann ingen dåligt utveckling för en människa på 50 år!
Idag var tanken att jag nu på morgonen skulle iväg på ett cirkelgympass på Friskis&Svettis och sen på den hälsoundersökning som 40-, 50- och 60-åringar erbjuds här i landstinget. Fiffigt att läsa instruktionerna i god tid!
Ska vara fastande och utan träningsaktivitet i kroppen några timmar innan undersökningen. Inte heller fick jag röka eller snusa 2 timmar innan.
Att hoppa över frukosten är inga problem och att hålla sig från tobak går som en dans*. Men att ställa in träningspasset känns surt. Men, så får det väl vara då. Jag får ta en löprunda i kväll istället.
*Röker inte och snusar inte heller sen midsommar 2011.
Det värsta med alltihop är nog att jag jagat upp Göran liiiite för tidigt. Han är nu informerad om att det blir avfärd till jobbet i normal tid och inte en halvtimma tidigare. Så han morrar lite via ett SMS och kommer väl gnälla ordentligt under ätandet av morgonsmörgåsen.
Ha, säger jag! Om han varit munk i Tibet hade han redan varit vaken ett par timmar och där har de minsann inga ylletröjor och varma sockor. Där får de hålla till godo med nån färgglad kaftan och ett par håliga kallingar med slapp resår. (Noggranna studier i ämnet har icke ägt rum men man har väl fantasi!)
Ok, nu kickar vi igång den här dagen och håller tummarna för att Barack Obama vinner ännu en period som president i USA.
PS. Möjligen, möjligen testar jag mina träningsframgångar på onsdag för att se om man har blivit såpass vältränad att det duger till en grön väst. Vi får se!
Men det mesta är rätt bra.
Om vi nu ska gå igenom kroppen bit för bit så ligger landet som följer;
Vänster fot har nu två senknutor som väntar på magnetröntgen innan farbror ortopeden kan bedöma vad vi gör med dessa.
Slarvar jag med att stå på golfboll för att stretcha ut senan så får jag genast en helt outhärdlig värk både i foten OCH i
höger höft. Det blir någon felbelastning som får höftens muskler att knyta sig och varje steg blir smärtsamt. Det, å sin sida, åtgärdas genom att en arbetskamrat kommer sättandes med jämna, och för all del, ojämna, intervall och tvingar ner mig på golvet för att stretcha ut den där muskeln. Och jag vill ta till protokollet att det minsann inte är någon enkel liten övning där man töjer en smula. Här är det hårda bud, ligga på golv med det ömmande benet böjt så långt bakåt det bara går och sen pressar man ner det böjda knät mot golvet med hjälp av den andra foten. Och herrejösses vad ont det där kan göra.
Ja, sen har jag visst drabbats av andra kärringkrämpor som jag kanske gör bäst i att vara lite diskret med. Vården är dock kontaktad och så får vi se vad som ska göras med detta. Tunga lyft är inte att rekommendera och därmed går en hel del NMT-träning bort. Springa går däremot bra och även om jag tycker att det går tungt så har jag förbättrat mig något alldeles enormt sen förra hösten som ju var min första träningshöst. Det här är den andra!
Förra året sprang jag (nåja, men lubbade då) 4,2 km på 48 minuter. Det är inte mycket att yvas över men jag gjorde det och jag gav inte upp.
I söndags var Göran och jag ute och sprang på samma vägar fast vi fick lov att ta lite olika kringelikrokar. Vi kom nu upp i 42 minuter fördelade på 7 km. Det innebär en snittid på 6 minuter. Och det betyder också att vi hade kunnat springa dubbla sträckan på samma tid som i fjol. Och det mina vänner är minsann ingen dåligt utveckling för en människa på 50 år!
Idag var tanken att jag nu på morgonen skulle iväg på ett cirkelgympass på Friskis&Svettis och sen på den hälsoundersökning som 40-, 50- och 60-åringar erbjuds här i landstinget. Fiffigt att läsa instruktionerna i god tid!
Ska vara fastande och utan träningsaktivitet i kroppen några timmar innan undersökningen. Inte heller fick jag röka eller snusa 2 timmar innan.
Att hoppa över frukosten är inga problem och att hålla sig från tobak går som en dans*. Men att ställa in träningspasset känns surt. Men, så får det väl vara då. Jag får ta en löprunda i kväll istället.
*Röker inte och snusar inte heller sen midsommar 2011.
Det värsta med alltihop är nog att jag jagat upp Göran liiiite för tidigt. Han är nu informerad om att det blir avfärd till jobbet i normal tid och inte en halvtimma tidigare. Så han morrar lite via ett SMS och kommer väl gnälla ordentligt under ätandet av morgonsmörgåsen.
Ha, säger jag! Om han varit munk i Tibet hade han redan varit vaken ett par timmar och där har de minsann inga ylletröjor och varma sockor. Där får de hålla till godo med nån färgglad kaftan och ett par håliga kallingar med slapp resår. (Noggranna studier i ämnet har icke ägt rum men man har väl fantasi!)
Ok, nu kickar vi igång den här dagen och håller tummarna för att Barack Obama vinner ännu en period som president i USA.
PS. Möjligen, möjligen testar jag mina träningsframgångar på onsdag för att se om man har blivit såpass vältränad att det duger till en grön väst. Vi får se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)