Värmande

Så roligt! (Klicka nu på länken i ordet "roligt" så får ni läsa vad som är så roligt!)
Och vilket fint pris sen!!! Tusen, tusen tack!
Jag är väldigt, väldigt glad och rörd...både över nomineringen från lagkamrat Eva Kristofersson och över att bli vald som vinnare. Tänka sig va, slappröven Lindhag har spottat upp sig högst påtagligt.
Och den där stegräknaren får nog följa med även framgent som sporre att gå lite extra.

På bilden joggar jag och Lena ett varv runt Sidsjön efter ett NMT-pass. Tänk att vi orkade. Och alla nomineringar och priser i världen kan ändå inte mäta sig med det bilden visar för träningen och vänskapen med Lena är större än allt det andra.
Alltså, tack Eva, tack Tappa och tack Lena, ni gör mig väldigt glad och stolt!

Varmt och värmande

När jag var ung satt jag helst i skuggan, ljushylt och rödhårig tålde jag värmen dåligt. Tidigt fick jag migrän och det blev minsann inte bättre i solen. Skugga var mer min melodi. Sen hände något några år efter att jag fått alla mina barn. Solen blev en god vän och jag hade alls inget emot att ligga på stranden och bli brun.

Sen jag fick min myelit har jag allt svårare att stå ut i värme. Mina symptom blir värre och jag får väldigt mycket svårare att andas. Det märktes väl på gårdagens NMT-pass. Det känns som om 90% av all energi går åt till att få luft. Och det är så trist att uppleva sådana träningar när jag känner att jag lika väl kan gå hem för jag orkar inte ett enda dugg och en hand i ryggen som stöd och hjälp hjälper inte för jag kan ju fortfarande inte andas ordentligt.
Men, jag får helt enkelt lära mig att resonera med mig själv när det är så där. Det är ju inte så att jag drastiskt tappat alla träningsresultat över en natt, det är värmen som sätter mig ur spel. Nästa gång är det förmodligen svalare (tänkt svensk sommar....) och det går bättre igen.
Fast det ÄR skitjobbigt och jag blir ledsen och sånt som normalt ger mig mer energi blir en black om foten.

Och om jag visste i förväg att det kommer att bli ett sånt där pass skulle jag kunna stanna hemma men det vet jag alltså inte. Att bryta i förväg känns inte heller rätt för jag klarar ju av mycket annat, till exempel burpees. Inte är de av nån hög klass i stilhänseende men de är fan så mycket djupare än de var när jag gjorde mitt livs första burpee. Och jag gör dem, så många som krävs! Armhävningarna går ju också bra. Inte går jag så djupt ner som tränare Matt men djupare nu än när vi började 16 april. Och på testdagen orkade jag ju hela 20 stycken, inte illa pinkat! Så, att gå hem är inte heller aktuellt men löpningen gör att jag kommer efter och jag känner att jag sinkar hela gruppen. Särskilt nu när majoriteten ståtar i gröna västar och antas vara mer löpstarka än vi som behåller den blå.

Men, andra, roligare saker händer också i dessa dagar och jag kommer skriva om det senare i dag eller i morgon.

Tills dess, lev väl!

Ny kilometer

5.01, just sayin....

Håhå jaja

Käre värld vilket pass. Så jobbigt att jag tog fullkomligt slut i värmen. Men lite vila så var jag snabbt på banan igen. Jobbigt fast roligt! Eller, det är ju inte jätteroligt att känna att benet inte bär men ganska roligt att känna sig starkare för varje vecka som går ävensom värmen ställer till det ibland. Vatten och vila så tycks det gå ok ändå och ok är inte så dumt.

Sista arbetsdagen i morgon inför första semesterperioden. Vi har delad semester i år så nu väntar två veckor med köksbyte. När sillen och nubben är slut ska vi sätta upp gipsskivor. Det blir ju spännande!
Nästa semesterperiod kan vi förhoppningsvis njuta av ett nytt, snyggt kök medan vi blandar till en kall GT. Ljuvligt!

Laget före jaget

Det var Fredriks upprop inför NMT-passet i dag och nog var det laget som gällde. Fast jag bryr mig inte det minsta om ifall just mitt lag, Evas änglar vann. För mig är det vinst varje gång (nästan) och det är lika roligt att se Håkan stå i planka i fem minuter som det är att höra samtliga runt omkring heja på honom och ger honom kraft att orka hela vägen.
För att inte tala om hur roligt det var att se en genomsvettig Tarja greja en planka på över 4 minuter. Jag tror att det var 4.20 men är inte säker.
Helt fenomenalt och jag kan lova att både Tarja och Håkan just nu njuter i fulla drag över sin prestation.

Ikväll var det jätterolig och jättejobbig träning uppe på gräset vid Mimer.
Lagets samlade antal sit-ups, armhävningar, löprusher, björngångar och sånt och sen, som vanligt avslutas det hela med 50 gemensamma upphopp och idag även 11 sit-ups innan vi skiljs åt. En smula skitig, mycket mycket trött men så ofantligt full av glädje.

Sen blev jag imponerad när jag på väg hem blev omsprungen av Fredrik och Linda som gav sig ut på en löptur uppe på ryggis. Och lite nöjd med att jag sprang vår test-km som uppvärmning inför passet. Tog ingen tid men det var himla gott att känna att jag orkade trots värmen.

Och här en bild på handskar jag hittade till en av alla träningskompisar. Priset avskräckte och särskilt med tanke på att jag vet att hon hellre kräks i dem än tar på sig dem ens en liten sekund. Så det blev ingen affär, sorry Ulrika!



Nu dags att hänga tvättade träningskläder på tork och sen krypa i bingen, trött och nöjd med dagens bravader.

Träna på egen hand

Armhävningar får jag allt lov att träna en hel del på.
Planka går finfint, två minuter utan större problem.
Har mätt upp en 20-meterssträcka och det blir 14 längder på två minuter fast här är det uppför (och nerför också då). Ska nog leta reda på nån mer plan sträcka.

Tog mig en promenad idag och fick en sån bra sträcka för att testa mig på 1 km. Av något skäl som vi inte behöver gå in närmare på här kunde jag inte springa hela sträckan men 900 meter på 3,48 indikerar ju ändå att jag kan slipa till mina 6.05 en smula.

I går var Göran och jag ute 6 km och det blev en del springande då också.
På det hela taget en bra träningshelg.

Och i morgon påbörjar jag sista veckan inför första semesterperioden. Morgonpromenad in till jobbet och sen NMT-träning i morgon kväll.

Om att testas

I måndags beslutade jag mig för att NMT skulle få vila onsdag och fredag och att veckans träning skulle bestå utav NMT på måndag, promenader från Bergsåker till jobbet (6 km) tisdag till fredag och så promenader både lördag och söndag.

Och i stort sett håller jag mig till planen men var tvungen att peta in ett bortplockat pass NMT idag då tränarna aviserade att vi skulle testas.

5 moment stod på schemat för denna nervösa människa. Första delen löpning 1 km så fort man kan....det kunde man på 6.05 och det är så långt mycket fortare än jag vågade drömma om.
Moment två var armhävningar där vi parvis jobbade. En som hävde armar och en som kollade att man gick så djupt ner som krävdes för att vara godkänd. Här fick man hålla på i två minuter. Det gjorde jag inte men jag gjorde 20 stycken. För två månader sen kunde jag inte göra en enda riktig armhävning och nu gjorde jag alltså 20!
Moment tre betydde plankstående. 1.30 vilket är det mesta jag mäktat med.
Moment fyra var mer löpning då vi i två minuter skulle springa fram och tillbaka över en plan som mäter 25 meter. 14 sträckor hann jag. Jag hade nog kunnat pressa en till ur kroppen men det gäller ju att hushålla så att man orkar hela tiden.
Och så till sist, hur många burpees man klarade att göra under två minuter. Jag grejade 18 stycken, inte så snygga!

Och det funkade trots värmen!

Om jag får gissa kommer nu några ansvariga att avgöra vilka som får byta till grön väst och vilka som behåller den blå. Det är just nu av underordnad betydelse. En grön väst skrämmer en hel del då jag misstänker att man kommer att ställa höga krav och ett betydligt tuffare tempo. Fast å andra sidan vill man ju inte gå med blå väst om alla andra har en grön...allt enligt principen "alla andra"!

Och i höst ska vi testas igen för att själv kunna se utvecklingen. Man vet exakt vad man ska träna hemma på egen hand :-)

Så var den då här....

...dagen då verkligheten kom ikapp.
Jag har varit rädd och en smula arg då och då för den här myeliten som satte sig i min ryggrad hösten 2010. Men jag har också varit tacksam över att det inte var värre och att jag inte drabbades mer än jag gjorde.
Men som sagt, idag kom det ikapp. Sorgen över hur det ändå blivit, konsekvenserna jag får leva med och de bekymmer det innebär.
Jag antar att den sista tidens läkarbesök har puttat mig över på tår-sidan för i dag har jag lipat både en och två gånger.
Gråtit över att jag behöver tömma urin med kateter några gånger per dag för att inte åka på urinvägsinfektioner och för att kunna sova en hel natt. Gråtit över att jag har så dålig känsel i mina fötter och mage. Svurit över att det går så tungt att springa (och ja, jag vet, jag ska väl vara glad att jag alls kan springa men när man inte känner så värst mycket förbättring (vilket är en stor sanning med modifikation) utan ständigt är sist) så är det inte så jävla lätt att vara glad.
Och jag begriper att det är fullt normalt och helt ok att vara ledsen över allt det här men jag har ju varit så inihelvete pepp och på och glad och uppåt att jag blir rent olycklig över all sorg som plötsligt landade i hela mig.
Jag tror att det är värmen som gör att jag känner mig sämre och det är ju himla tjusigt va....när alla andra vill ha sol och värme och grillkvällar så vill jag ha blåst och regn och 15 grader på sin höjd. Ja det där rår varken jag eller någon annan på så det blir som det blir...
Förra söndagen sprang jag till Huljen och gick hem, 1.38 tog det. Idag tog samma sträcka 1.39 och en minut mer är ju inget att snacka om men jösses vad det kändes mycket tyngre. Och egentligen gick det nog fortare ändå minns jag nu för de första minutrarna gick åt till att prata med folk som var här och tittade på grannens hus som är till salu. 5 minuter tog det nog så egentligen gick det 4 minuter fortare. Fast det kändes mycket tyngre och jag måste gå och vila i snabbare intervall.
Tja, vi får se om en pyttipanna med ägg och rödbetor, en kall öl och nån nubbe kan återställa humöret eller om det bara blir värre.

En mycket viktig lärdom

De snart två månadernas NMT-träningen har lärt mig mycket om teknik och om mig själv. Jag har lärt mig att göra armhävningar, jag har lärt mig att man kan träna trots att kroppen skriker av smärta och jag har lärt mig att man i regel orkar långt mycket mer än man tror.

I fredags gjorde jag något som varken jag eller någon annan trodde att jag skulle klara. Jag satt i jägarstol i 8 minuter och 23 sekunder. (JA, jag vet att jag tjatar om detta och jag vet att jag är omåttligt mallig över det....)
Förmodligen kunde mina 90-gradersben varit mer 90 grader än vad de var men jag hörde ingen klaga under de första två minuterna då vi satt tillsammans. Vi får därmed utgå ifrån att tränare Fredrik godkände min jägarstol. Efteråt var jag, bortsett från mallighetsfaktorn, bekymrad över hur mina knän skulle reagera men det har gått över förväntan. Inte blev det värst mycket trappspring resten av dagen men jag grejade ju att gå upp ändå. I går var jag rätt stel och öm men med lite voltarensalva gick det bra.

Idag stack jag iväg för att gå och jag bestämde att jag äntligen skulle gå den sträcka som jag så länge tänkt att jag ska gå. Härifrån och till sjöändan av Huljen. Pratade med Göran först och vi kom fram till att det borde vara knappa 5 km. Det visade sig vara 5,5 km och jag sprang hela den distansen. Men jag gick större del av vägen hem.
Det är många, många som springer långt mycket längre än så idag så det här är väl inte så mycket att göra sig märkvärdig över. Men för mig är det helt enormt att klara av.

Och här är alltså lärdomen; att jag orkar mycket mer än jag tror. Jag satte upp korta delmål och förnyade dem hela tiden och rätt vad det var så hade jag nått mitt mål. Sen var det bara att vända och gå hem. Sprang kortare sträckor på vägen hem men kände då att knäna mådde bra av mindre belastning.

Inte sprang jag fort men jag sprang och jag orkade hela distansen och jag hade krafter kvar för att ta mig hem i rask takt.
Sällan har en kopp kaffe och en bit jordgubbs- och rabarberpaj men vaniljsås smakat godare än den jag fick när jag duschat.

Gjorde jag verkligen det där?

Satt jag i jägarstol i 8 minuter och 23 sekunder?
Jo, jag gjorde ju det!

Knäna protesterar, gnäller och gnölar men själv är jag mest uppspelt.

Pernilla Wiberg satt i 7,21 i Mästarnas mästare som en referens!
Ja jag är sjukt mallig över detta.....8,23....