Städning och finfrämmande

I morgon kommer stort finfrämmande, eller så stora är de ju inte, fröknarna Claesson. Den största är väl runt metern och den minsta skulle kunna dra en 70-80 centimeter kanske. Det är alltså barnbarnen, Alva och Astrid som är på intågande. Med mor och far i släptåg ska de hälsa på oss i paradiset.

Alla inser att här får städas ordentligt. Sängkläder ska tvättas, grejer (som man är lite rädd om) ska bäras bort, kläder ska strykas och hängas undan. Och så ska väl småtösernas mormor ta och baka något litet gott att glädja besöket med. Får nog lov att åka till stan och handla lite alltså.

Ja så här kan man inte ligga på latsidan utan det blir allt till att knyta på sig huckle, greppa dammvippan och flänga som ett jehu över tak och väggar allt medan dammsugar-order och plocka-undan-den-där-vasen-kommandon haglar över Göran.

Å jestanes, slår det mig nu....verktygen måste ut till uthuset.....och där bör det städas innan något ställs in....för där kan man knappt få in ens en liten suck. Det blir till att jaga upp unge herr godsägarn i ett huj för nu är det mycket att stå i.

Vilken seger!

Tänkte egentligen inte åka på det extrainsatta sommarpasset NMT i "paradiset" Kovland men efter visst palavrande med Lena bestämde jag mig för att vara med och det var ju bra.

Har haft en fin, långsam dag ensam eftersom Göran drog iväg på auktion. Här hemma har skåpen fått knoppar på dörrarna, tvätt blivit tvättad, en myggardin hängts upp och lite annat sånt pyssel.

Och så kom Lena och Annika och hämtade mig och vi drog iväg på träningen och tänk vilken skillnad det var på ork idag mot i måndags. Idag hade vi kortare löppass och fler styrkeövningar. Lite på efterkälke kom jag men inte värre än att det får räknas som acceptabelt. I styrkeövningarna kände jag mig inte ett dugg svagare utan tvärtom stark och full av ork.

Så gott! Och så skönt att avsluta med "bad" i Sättnaån. Uppdelade i två lag skulle vi bära en stege mellan två broar. Ca 300 meter men en fruktansvärd botten i början. Stora, hala stenar gjorde framfarten vansklig och jag kände att det var på gränsen till vad jag klarade. Men det var himla skönt att få svalka kroppen för i slutet av träningen var jag rejält varm.

Och i morgon inleds andra semesterperioden för i år. 3 veckor som jag gottar mig åt. Vi börjar med sovmorgon och en sen kväll i kväll med en god känsla i magen.

Ingen träning i dag

Eller jo, jag gick ju från Bergsåker och in till jobbet i morse. 6 km i rask takt. Sprang lite också men det var trötta ben så det blev mer gå än springa.

Men någon NMT-träning blir det inte. Dels är det för varmt och dels är jag lite ledsen sen i måndags.
Jag har inte lika god ork som många andra och springer därför långsammare. Det är inget konstigt med det. Vi gjorde ju tester för att skilja oss åt och jag antog att resultatet skulle användas av ledarna för att ge oss mer inriktad träning.
I måndags var vi 13 som tränade, 11 snabba med grön väst och 2 lite långsammare. Det kändes inte helt ok att vi med blå väst skickades i förväg längs spåret medan de andra stannade för att göra planka och andra sådana övningar. Det kändes som en negativ särbehandling och det gjorde lite extra ont eftersom jag kände mig ovanligt stark i löpningen.

Förmodligen hade vi blåvästar orkat med bättre om vi stannat på några fler ställen för armhävningar och plankor än vad som nu var fallet. Eller låtit oss springa en egen sträcka där vi kunnat ta det i ett något långsammare tempo.
Nu kändes det som att vi skickades i förväg för att inte sinka resten av gruppen. Och jag fattar att vi drar ner tempot för de som är mer löpstarka men jag kan inte tycka att man ska lösa det genom att låta oss "slippa" styrketräningen. I ett moment skulle vi göra dips och hela gruppen skulle göra 15 dips men jag och en till skulle bara göra 5. Att jag springer kass innebär ju inte att jag med automatik är svag. Det där kändes riktigt märkligt och gjorde mig redigt ledsen och nedstämd.

På slutet av passet kroknade jag också helt men då var det betydligt varmare än från början vilket säkert bidrog. Sen avslutades det hela i vatten och det var ljuvligt skönt. Skulle kanske ha simmat istället för att träna NMT?

Ingen återvändo

Här åker hon....amerikadottern! Men redan i dag (många timmar senare) kan jag prata med henne när hon sätter fötterna i St Petersburg. För det finns visst ett sånt även i USA!






Iväg på ett livsäventyr, lev livet och ha roligt! Man får inte så många chanser så ta vara på dem, varenda en!
Kom ihåg att du är älskad! Och, framför allt, älska dig själv!

Annan slags träning i dag

För ca 150 år sedan fanns nog säkert en mamma som vinkade farväl till nåt av sina barn. Ett barn som bestämt sig för att söka lyckan på andra sidan det oändligt stora vatten som heter Atlanten. Och jag tänker på vilken enorm skillnad det är för den kvinnan och för mig att stå inför ett sådant faktum.

För henne innebar avresan, sista gången hon såg sin dotter och möjligen fick hon aldrig se de barnbarn som just detta barn skulle komma att sätta till världen. Nu ska ju inte min flicka dra för evigt, hon ska vara borta ett år men sånt vet man ju aldrig riktigt säkert. Det kan hända så mycket på ett år när man är i den där "flytta-runt-åldern" så inget är säkert. (Vi har ju för allt i världen inga garantier för något alls här i livet så det är bäst att leva i nuet...och det vet vi ju alla hur lätt det är.)

Det jag ville säga var att när det kniper i hjärtat och tårarna rullar upp i tårkanalen tänker jag på den där kvinnan som förmodligen visste att hon aldrig mer skulle se detta barn och hur det måste ha känts. Jag kan surfa in på en mängd nätsidor, beställa en biljett och åka. Det tar mig max två dagar att bestämma, beställa och åka om det blir för tungt att inte träffa henne.

Möjligen fick den där kvinnan ett par brev om år som hon kanske fick gå till prästen med för att få veta vad som däri var skrivet. Jag kan använda Skype och prata med och titta på min älskade unge vareviga dag om jag vill.

Men ändå, det känns i ett modershjärta att köra sitt barn till stationen för första etappen på den långa, långa resan.

Idag ska vi bara kramas och pratat och jag ska titta beundrande på henne för hennes klokhet och hennes mod. Och i natt ska jag köra henne till tåget. Först i natt ska jag säga Hej då! Först i natt ska jag köra hem på folktomma gator och veta att hon är borta ett helt år! Det är en evighet kvar tills hon åker!

När Särösrosen blommar nästa gång är hon hemma igen!

Vinsten uthämtad

Så kom då paketavin som krävdes för att jag skulle få hämta hem min vunna jacka!




Valde från början en gul men de var slut i min storlek så det fick bli en sån här äppelgrön (ärtgrön kanske?). Och den är jättefin den också! Framförallt är den superskön och jag har redan flyttat in i den. Dyr som skrutt är den men....jag kan strax omvandla mitt 50-års sparkonto till ett Houdinikonto så att jag kan köpa mig en ny när den här är utsliten. För nu har jag nog haft min beskärda del av tur och räknar inte med att jag ska vinna en sån nån mer gång :-)

Annat på pluskontot är att jag denna vecka kunnat köpa två plagg i storlek 42 och det var väldigt längesen det fungerade att få plats i sånt. Nu blev det ett par kornblåa jeans och en mintblå bussarong från Bomerang. Glädjen i att utan bekymmer få på sig, och därefter av sig kläder i en mindre storlek än den vanliga är stor. Och en rejäl hjälp i den fortsatta viktminskningen. Tänk att än en gång kunna köpa kläder i stl 40 (vågar knappt tänka att det kanske inte är omöjligt med stl 38)!

På minuskontot måste jag ta upp den bristande träningen. Förra veckan var det först köksbygget som tog ut sin rätt, därefter sommarvärmen. Fullkomligt utslagen blev jag och det var ingen behaglig känsla. Hur ska det gå i Grekland? Och när vädret äntligen blev som jag (men inte resten av befolkningen) vill hjälpte jag en av döttrarna att tömma det sista ur hennes lägenhet. Hon flyttar snart till annat land och att hjälpa henne kändes betydligt viktigare än att simma runt i Sidsjön. Och på tisdagkväll blev jag påkörd så nacken behövde vila under onsdagsträningen. Nu är nacken rätt ok igen så jag klarade mig nog rätt bra ändå.

Borde skriva nåt nu...

....men det får anstå tills morgondagen randas. Nu måste jag sova.
Hav tålamod.