Igång på allvar

Nu har jag nog överansträngt mig med springtur igår, promenad till sjukhuset och sen ner till jobbet och så en springtur ikväll igen. Det blir ingen träning i morgon. På onsdag ska jag dock utmana mig själv igen genom att gå och dansa Bachata. Bäva månde både mina höfter och de män som deltar.

Nu är jag stum i benen men känner att jag är på g. Vem hade kunnat ana detta? Just idag för ett år sedan började jag jobba igen efter myeliten. Då var det inte fråga om att springa för jag var fortfarande ganska tung i benen och långt ifrån så stabil som jag är nu.

Jag är så glad över att jag klarade att sluta röka och att jag börjat träna.



- Det här skrev jag på min padda....

hå hå ja ja

Tveksam träningstur som visade sig gå långt mycket bättre än förväntat.
Men så gick jag ut väldigt lugnt. Och det höll knappt hela vägen hem men det höll och jag kom hem utan att dö.

De kommande veckorna ska jag göra den där rundan en smula kortare för att göra det lite mer uthärdligt och kanske kunna komma mig iväg tre kvällar i veckan.
Dessutom ska jag återuppta lunchpromenaderna med början onsdag.
Och på onsdag tänkte jag mig alltså iväg för att dansa! Ja jisses vilka stolleprov man utsätter sig för.

Andningen då? Gick finfint faktiskt. Och idag skulle jag till vårdcentralen för undersökning men doktorn var visst sjuk så jag får gå dit på torsdag istället. Går ju lika så bra det.

Man ska lyssna på erfarenhet

G ansåg att vi borde ta en lättare runda, åtminstone från början, för att jag skulle bli ordentligt uppvärmd och därmed minska problemen med andningen.
Så det har vi gjort, lika lång och nästan samma sträcka men mindre uppför i inledningen. Och idag satte jag nytt personbästa! Kapade tiden med ytterligare 3 minuter. Och faktiskt väldigt lite problem med andningen. Just nu är jag säker på att jag är kung på det här, att jag inte har KOL eller annat otrevligt och att jag kommer att klara NMT alldeles utmärkt, tackar som frågar.

På grund av ommålningsarbete i badrummet får jag nöja mig med att blaska av mig hjälpligt ikväll. I morgon får frukost och dusch förläggas hos G. I början av nästa vecka bör det vara duschklart hemma hos mig igen och fram till dess får jag nöta på G´s gästfrihet. Alternativet att inte träna finns nog inte just nu, måste ju testa om det håller en gång till. Och jag sprang väldigt stor del av sträckan idag.


Några veckors träning till så var det väl själva den om jag inte skulle kunna springa hela distansen. Möjligen kräver det att vi skippar rusherna uppför två ordentliga backar. Den ena kallar vi Mandomsprovet och den andra går under benämningen Mördarbacken. G springer fortare men jag är fan inte långt efter. G återhämtar sig fortare och jag överlever! Innan sommarn är här ska jag ta honom i en av backarna....frågan är vilken.

Och vi leker inte struts heller

Har haft jättetungt att andas under de sista löppassen och för en före detta rökare är det många känslor i kroppen en sån gång. Inget blir dock bättre av att förtränga så jag ringde vårdcentralen i morse för att få tid för lungundersökning. Och inte behöver man som jag, måla fan på väggen. Det skulle ju kunna vara ansträngningsutlöst astma till exempel. På måndag nästa vecka ska jag dit. Gav mig iväg på en kortare runda i kväll och höll dels ett lägre tempo och sprang dels en mindre jobbig sträcka för att se om det underlättade. Och det gjorde det ju i viss mån men inte helt och hållet. Fortfarande en duktigt jobbig kittlig känsla i luftrören vid inandning och sen som att andas med motstånd vid utandning. Men, jag gav mig ut och jag sprang och försökte förtränga att jag inte kunde andas så som jag vill. I går förvandlade jag vardagsrummet till Zumbatillhåll och försökte lära mig grundstegen. En timmes ständiga tillkortakommanden, får man nog säga. Och herrejisses vad jobbigt det var. Men roligt. Antar att man får gå igenom stegkursen några gånger innan de sitter ordentligt. Bra träning kan jag garantera att det är. Nu dags att sova efter Idrottsgala och några kapitel av Giganternas fall av Ken Follett. Bra bok!

men efter blev jag

Lördagmorgon innebär numera nästan alltid en sväng i springskor och svettiga kläder. Även denna dag inleddes så men idag var det riktigt plågsamt. Hade jättesvårt att få i mig tillräckligt med luft och på måndag måste jag fixa en tid på nån vc för att få utreda vad detta kan vara. Nu ska man förstås inte måla fan på väggen men det går inte att sticka under stol med att det vore jävligt tråkigt om det skulle visa sig vara kol nu när jag äntligen lyckats sluta röka. Och en smula försmädligt om det visar sig att jag "bara" har fel teknik. Ja men att inte veta hur man andas liksom..... Så, det blev alltså inte mycket springa och rejält sur var jag. Har hunnit tänka om vid det här laget även om jag mest gick för det är bättre än att ligga hemma under täcket och tänka att man skulle ge sig iväg. Får se om jag gör ett nytt försök i morgon eller om det blir stugtur då för att ta hand om två nedblåsta granar. Det är ju motion det också!

Astma eller dålig kondis?

Ännu ett pass med G, samma runda som vanligt, men kära hjärtanes vad tungt det gick idag. Så tungt att andas och tidvis rätt rejält ont i nedre luftrören och lungorna. Men duktig fart i uppförsbackarna! Imponerad att jag orkade. Sen är det ju förstås en helt annan fråga hur jag nu ska orka släpa mig in i duschen. Eller det är ju ingen match förstås, men gärna avklädd! Tror om den här personliga tränaren jag har kan hjälpa till med den detaljen. I morgon är det 200 dagar sen jag slutade röka! Hipp hipp hurra va jag är bra!

With a little help from a friend

så kan man förbättra personbästa på sin vanliga runda (eller ska vi kalla det distans och få det att låta väldigt seriöst?) med inte mindre än 6 minuter. Knappa 5 km varav 20% gicks och resten sprangs*

Nu en dusch och sen i säng!

ps. Tagit itu med axelproblemet genom att anlita en f.d. sjuksköterska på jobbet.


*Sprangs är allt som går fortaren, om än marginellt, än att gå. Lunka, jogga, springa och rusa faller allt in under samma rubrik - springa. Ja med undantag för att springa och rusa som nog kommer att kallas "springa på riktigt" och "rusa" för att skilja dem från de än så länge mest vanligt förekommande "lunka" och "jogga".

Nya tag

Vaknade med en känsla av att dagen nog skulle ägnas åt vila. Höfterna lider lite i dag efter gårdagens träning och därefter en lika lång promenad i rätt snabbt tempo. Men eftersom mjölken till kaffet och dagens middag inte var bärgade beslutade jag mig för att svida om, dra på mig träningsstassen, sno Gs rygga och sticka iväg på tränings/handlingstur. Det gick bra, på väg till affären kände jag mig stark. På väg hem kände jag mig fullkomligt utan styrsel och takt. Fick inte ihop kroppen för fem öre utan den levde sitt egna lilla liv där. Fast jag lyckades pressa den i två rejäla uppförsbackar. Och något av framgången tillskriver jag mina nyfunna mantran när det blir tungt; Vi lämnar ingen bakom och Tre fingrar i ryggen. I den första testade jag andningsteknik och drog bak axlarna så mycket jag bara kunde med tung ryggsäck på. Allt för att "veckla ut lungorna" som jag ofta känner får mindre utrymme än de mår gott av. Möjligen är det inbillning men nog tyckte jag att jag orkade längre och flåsade mindre genom att sträcka på kroppen åt alla håll. I den andra testade jag benmuskler och offrade nog en smula av mina nyvunna kunskaper från första backen. Men benen fick jobba, och både hund och gubbe blev rejält frångådda. Ja nu var det ju inte min hund och inte heller min gubbe men ändå! Men varför får jag så satans ont i vänster axel när jag är ute? Med eller utan rygga.

Bakgrunden

I slutet av 2010 blev jag sjuk. Fötter som domnade, ben som domnade. Till sist en halv kropp som domnade och gjorde mig vinglig. Ben som var tunga som betong. Och efter några magnetröntgenundersökningar och prov på ryggmärgsvätska fann man en aldrig så liten inflammationshärd i ryggraden. En så kallad myelit.
En sådan dör man inte av men det kan man göra av en hjärntumör och det var jag ganska säker på att det var. Och ganska säker på att jag skulle dö under 2011. Och det var inte så dramatiskt som det låter men när läkaren kom och meddelade att man inte hittat några tumörer i hjärnan eller ryggen så hade jag liksom vunnit förstapriset redan. Sen fick det vara vad som helst för det var nog inget dödligt. Såvida det inte var ALS och det var det ju alltså inte.

Idag, ett drygt år senare har jag kvar några få symptom. Bland annat är jag och min urinblåsa inte alldeles överens. Har lite dålig uppfattning om när det är dags att gå och kissa och dessutom tar det en jävla lång tid att tömma den där blåsan. Jag som alltid varit en snabbkissare. Och så har jag som ett band runt magen alldeles i nederkant av revbenen och det där bandet är olika hårt åtdraget olika dagar. De dagar som det är alldeles väldigt hårt åtdraget har jag lite svårt med andningen. Inte så att jag blir blå i ansiktet och ligger och kippar efter luft. Men ungefär som med kisseriet, jag får anstränga mig lite för att både få in och att få ut luften. Jag tror att diafragman har fått påhälsning av de här kvarstående symptomen den också. När jag blir trött släpar vänsterfoten lite grand, inte så att jag faller och knappt så att det syns men jag märker det.
Lite märkliga känselfenomen har jag också men de får jag medicin emot och något bättre har det blivit, det där kallvattnet som tidigare rann nerför ryggen känner jag inte längre av.


Nåväl, det här att bli sjuk och undersökt från tårna upp till minsta hjärnvindling och få klart för sig att man skulle åtminstone överleva, möjligen med lite sämre kroppsfunktioner än tidigare, det har förändrat mitt liv fullkomligt.

JAG blev på något vis värdefullare för mig själv. Min bild av mitt eget värde förändrades och ALLT skulle nu omvärderas i mitt liv. Det började med att jag köpte mig promenadpjucks och började gå. Sen slutade jag röka och började springa. Eller, springa var väl att ta i att kalla det. Lunka var väl närmare sanningen. Jag funderade mycket på mina relationer, mitt jobb, mina vänner, mina aktiviteter och även om det inte syns några större förändringar på ytan så finns de där, på insidan.

Under hösten påbörjade så seriös träning, nästan varje dag var jag ute och gick, lunkade, sprang. Såg över mina matvanor och gick ner i vikt. Från hiskeliga 94 till något mer modesta 84. 10 pannor utan att anstränga mig till döds. Sen fick jag trista besked och som vanligt reagerade kroppen med ett totalt energiläckage. Så vi kan säga att jag haft en månads träningsuppehåll. Vilket inneburit att jag nu väger 86 kg. Två kilo upp över jul och utan träning är väl rätt ok ändå.

På julaftons morgon lyssnade jag på P1´s Kropp och själ där Hillevi Wahl berättade om NMT, Nordic Military Training och mina tårar rann. Det där vill jag också, det där behöver jag, det där MÅSTE jag få uppleva! Och jag sökte på nätet och fann att den 17 mars kommer de hit! Den 17 mars kan mitt liv ändra mål och mening! Den 17 mars, då jävlar!
Det finns en bok, som Hillevi skrivit, Extremt kul, den beställde jag hem och sträckläste. Grät lite mer för det här vill jag också, det här behöver jag, det här MÅSTE jag få uppleva!
Så jag anmälde mig! Den 17 mars!

Plan tills dess;

Bli så lätt som det är möjligt på två månader.

I morse alltså första träningsturen på en månad. 4,5 km i snabb takt och sprang i uppförsbackarna! Jag ska åtminstone inte dö av utmattning den 17 mars!

Och jag lämnar inget av mig själv bakom....allt ska med, hela jag, hur stor eller liten jag än är, till kropp och själ. Och fram till den 17 mars ska jag sätta tre fingrar i ryggen på mig själv för jävlar vad jag vill, behöver och måste det här!