Komparera stark!

Idag gav jag extraträningspasset en chans. Vi skulle infinna oss vid Sidsjöns liftar 9.30 medförande rått ägg, sockerbit och en penna.
20 tappra anlände och var och en skulle bära ett ägg och en sockerbit. Båda skulle vara kompletta i slutet av passet.
Indelade i 4 lag fick vi sen ta oss igenom tipsrunda uppför liftsystemet. 10 frågor senare och högst upp i backen fortsatte övningarna med björngång, situps, rulla kamrat uppför backe bland andra avancerade övningar. Med en betagande utsikt över Sidsjön med omgivning kändes träningen helt ok.

Väldigt sällan bryr jag mig om vilket lag som vinner eftersom jag känner mig som en vinnare hela tiden. Oavsett om jag kommer sist eller mitt lag kommer sist så finns alltid känslan av vinst över mig själv som följeslagare. Det är en helt fantastisk känsla. Sen är det förstås alltid trevligt att vinna men som sagt, på ett eller annat vis vinner vi alla som är där. Och kanske mest vi som är väldigt otränade. (Men passa dig...vi har blivit ruggigt starka under den period vi hållit på)

Nåväl, efter ankomst tillbaka ner på platta marken avslutar vi i gammal fin NMT-anda med gemensamma stående upphopp. Ett mer för varje gång. Vid prova-påpasset den 17 mars körde vi 20 upphopp. Nästa gång, på måndag, blir det 50! Och faktum är att det är mindre jobbigt nu att göra 50 än då att göra 20. Antar att större muskelmassa är svaret på den ekvationen.


Lite töj i muskler efter träningen när glada, fina Ulrika frågar om vi inte ska ta ett varv runt sjön innan det är dags för hemfärd och det ska vi så klart. Några av oss som inte hade bråttom hem. Och jag må vara imponerad av dessa vältränade, starka tjejer och killar men den som imponerar mest är Lena. Var enda gång!!! Envisare människa har jag aldrig stött på, skulle vara Gunde Svan då, fast honom har jag ju aldrig stött på! Med sitt värkande ben ska givetvis Lena med runt sjön och hon biter bara ihop, ger sig fan inte (inte för att det är någon större idé att ge upp i en promenadslinga runt en sjö men ändå) inget gnäll, hon bara går.
När man lätt kunnat maska bort ett par tre armhävningar så kör Lena på och peppar en att fortsätta. När man tror att man ska avlida av mjölksyra och syrebrist så kommer Lena och berömmer! TACK igen Lena för all din hjälp.

Själv lyckades jag med Katrins hjälp ta mig runt den där slingan, 3.1 km lång mind you, lufsandes och lunkandes utan att dö. Hade inte Katrin varit med hade jag lagt av långt före mål men nu fick jag draghjälp, vi kunde föra ett litet småprat (sprang alltså i mycket modest tempo) och jag hade krafter kvar när vi närmades oss mål. Jag är vansinnigt nöjd med denna bedrift.
Och på något vis blev det ett manifest på mina 11 månader (i dag) som rökfri!

Och låt mig här säga, för dig som tycker att det här inlägget (bland flera andra) luktar alltför mycket självgodhet att det handlar inte om skryt även om jag förstår att det kan tyckas så. Det handlar om en glädje över att jag finns kvar, att jag lyckats förändra mitt liv och att jag faktiskt orkar ta mig upp för Sidsjöns backar ungefär som andra. Det handlar om det som en kort stund var en fråga om liv och död (jaja, lite dramatik får man väl bjuda på :-) förvandlats till ett liv så annorlunda och härligt mot det jag levde förr. Och det är så stort för mig än att jag inte kan sluta tänka på det. Den dag då det här vardag och inget märkvärdigt, den dagen slutar jag den här bloggen.

Vi slutar med en bild på dagens inköp, ny gräsklippare. Göran är mycket, mycket nöjd!


Varning dock, en Klippo är inget för en sann NMT:are, den går för lätt. Jag borde ha en handjagare om det ska vara nån vits med det :-)