Så har jag då avverkat min andra NMT-vecka. Träning i måndags och i fredags.
Och det som kändes lustfullt och kul från början är nu bara ett hårt jävla jobb som bokstavligt talat ger mig väldigt väldigt ont i magen. Mina stackars magmuskler har nog inte behövt göra ett enda vettigt handtag sen mina barn föddes och det är ju faktiskt ett tag sen. Den yngste blev 20 i december.
Så all motivation och draghjälp jag kunnat få har jag sett till att få. Och sen klankar jag ner på mig själv "för att jag inte kan springa snabbt nog" eller "för att jag inte orkar göra armhävning" eller ännu mer "för att jag inte kan åla".
Jag har alltså den hårdaste kampen mot mig själv och mina mentala hinder och valda sanningar.
När jag skriver det här börjar tårar trilla och det är ju hur fånigt som helst.
HERREGUD mänska, du är ju där, du har följt varje del av din överenskommelse med dig själv, träning två gånger per vecka och EXAKT det har du gjort. Inte är det väl så snyggt som det kan vara, inte går det väl så fort som det kan göra men du har ju bara tränat i TVÅ VECKOR!!! Bit ihop, ge inte upp, fortsätt. Skit i hur snyggt och fort det går, du är där!
Yes, jag är där och jag har gjort exakt det jag bestämde, två träningspass i veckan. Och det trots att magmuskler understundom får mig att vråla av smärta eller hoppa av övningar. Jag är där och jag ska fortsätta att vara där!
Så, i morgon är det jag som kliver iväg uppför långa sommarstugebacken, sätter mig i bilen och blåser in till stan för träning när ni andra samlas vid brasan.
Upp muskler ut i varje kroppsdel som lättjan bojor lagt uppå, det dånar ut i träningskratern, snart ska frihetens timma slå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar