På måndag smäller det igen. Klockan 18.00 ska jag vara omklädd till oömma träningskläder och uppställd 100 meter hemifrån. Jag är så himla glad att NMT-övningarna förlagts med utgångspunkt i det närmaste hemma på gården.
Så mycket enklare att komma iväg på fredagmorgon när träningen börjar kvart över freaking sex. Och så skönt att traska hem och duscha hemma bland mina vanliga grunkor och inte behöva släpa på träningsväska, handduk och duschtvål.
Och varje natt vaknar jag med allvarlig tveksamhet inför dessa stolleprov jag anmält mig till. Och sen somnar jag om fast i förvissningen att jag omöjligt kan vara den enda i det här landet som vill men inte kan. Klart som sjutton att det här blir kalasjobbigt. Speciellt med tanke på att jag upplever att jag är mycket mer påverkad av min myelit nu än för ett halvår sen.
Fast, om jag ska låta det styra vad jag gör och inte gör så kan jag lika väl ge upp nu. Det är ungefär 1,5 år sedan jag blev sjuk och senaste magnetröntgen visar att inflammationen inte är aktiv. De men jag har tror jag att jag kommer att få leva med resten av mitt liv. De kommer att kännas bättre och sämre från tid till annan och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men, med starkare muskler kommer min balans att bli bättre och jag kommer att orka mer och längre.
Jag kan bara hoppas och be om att folk jag ska träna med har tålamod med mig och mina knasiga sjukdomsärr.
Bara inte urinblåsan blir ännu sämre för då kommer mitt liv att bli fan så mycket jobbigare, speciellt i stunder när jag ska ta i....till exempel när jag ska träna NMT.
Måndagar och fredagar.....och nej, jag kommer inte att ge upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar