Jag befinner mig på Naxos, denna gudabenådade ö i den grekiska arkipelagen. 28 grader varmt, 23 grader i vattnet och en lätt bris. Å så ljuvligt gott.
Men, tappade nästan all känsel i främre högra foten i måndags och går rätt vingligt. Lägg därtill två knutor under vänster fot som leder till en inflammerad sena från tårna och runt hälen. Gick till apoteket igår och köpte Voltaren och idag är värken från vänster fot borta. (Och eftersom ortopeden inte tänker skära bort mina knutor utan säger att "man kan äta Dicklofenak länge innan det blir hälsovådligt så är det väl det jag får göra då.)
Och så härligt det är när man känner att kroppen är med igen, när fötterna grejar en liten springtur på stranden utan att man får ont. Att höger inte är med riktigt tänker jag inte ens lägga energi på. Så är ju mitt liv och jag får bara lov att bemästra det. Än så länge vinner jag över foten!
Nu händer åter stora saker i livet. När jag kommer hem har två hantverkare gjort klart på nedervåningen. För mig återstår några tapetvåder i det som en gång var ett vardagsrum men som nu ska förvandlas till något så exklusivt som ett matrum! Sen ska väggarna målas vita och därpå ska det inredas.
Jag var på auktion för några veckor sedan och fick tag i en bordsskiva som lätt erbjuder 14 personer rejält med plats.
Och den 2/9 ska jag börja på med NMT igen! Då börjar en ny rookiegrupp och jag tänker vara med. Jag inbillar mig att jag lyckats övervinna min misslyckarskalle så pass att jag klarar det för jag tänker att om målet med min träning är att inte hamna i rullstol eller att gå med rollator så kan jag min själ inte misslyckas, då kan jag bara lyckas! Och så får det bli!
tisdag 13 augusti 2013
torsdag 11 juli 2013
Jaha, skämsbröd och vet-hut-chutney....
Skämsbrödet har jag fått recept på utav Eva Kristofersson. Lägg märke till stavningen av efternamnet, ett f ska det vara! Och det är verkligen så enkelt att baka detta supergoda knäckebröd att man borde skämmas för att på något vis slå sig för bröstet och tycka att man är duktig.
Det enda duktiga som är involverat i detta bröd är om man lyckas låta bli att äta upp ALLT så fort brödet svalnat. Fast jag vet inte om det får tas på duktighetskontot eller om det möjligen ska tillskrivas den oerhörda mängd KARAKTÄR vi alla är behäftade med. Ja just ja....receptet....
Man börjar då med att inventera skåpen där hemma och konstaterar att man har
2 dl dinkelmjöl
1 dl solrosfrön
1 dl sesamfrön
1/2 dl linfrön (hela gärna)
1/2 tsk salt
1/2 dl olja
2 dl vatten
Eller så gör man som jag brukar göra. Man ser vad man har hemma och det som saknas kan ersättas med något annat. Sesamfrön har jag aldrig lyckats bärga vid någon shoppingraid i vare sig Matfors eller Sundsvall. Men däremot har jag (hade jag ) en påse pumpakärnor så jag tog det istället. Gick finfint.
Den här Eva K som jag skrev om inledningsvis brukar visst byta ut linfrön till Chiafrön (tror hon att det heter) men det har jag heller inte lyckats lägga vantarna på så istället tog jag just det hon varnade för, krossade linfrön! Det går bra det också!
Och är det helt omöjligt att hitta några fröer alls tänker jag att man kan passa på att städa skafferiet och istället för att slänga böset man sopar ihop på hyllorna så lägger man det i skålen och det blir säkerligen lika gott det. (Det har jag dock inga empiriska bevis för så jag lämnar inga garantier för smaken där. Men, konstaterar att brödet i det fallet gör än mer skäl för namnet!)
Jajaja, tjata inte....jag skaaa fortsätta med receptet. Ha inte så jävla bråttom, du har ju levt gott utan det här brödet i hela ditt liv och klarar dig nog några minuter till tänker jag.
Ja men ta fram en bunke nu då och så lägger du alla torra ingredienser i den och blandar dem lite så där....
Klar? Ja slå då på oljan som enligt uppgift ska vara neutral och smaklös, vilket torde vara ett rejält slöseri....jag använder olivolja och det går alldeles utmärkt. Kan inte fan ha en massa olika oljor hemma heller....Och så i med vattnet. Rör ihop allt och bred ut smeten på bakplåtspapper på en plåt.
Ju tunnare desto knastrigare och godare bröd sen.
Och ja, jag antar att du läst hela receptet innan du satte igång så att du vet att ugnen ska igång också. 150-175 grader. Man får prova sig fram. Mina första försök blev en smula brända eftersom jag körde i 175 grader men det var för varmt. Och ibland får man verkligen en tunn och fin smet och andra gånger blir det lite stabbigare och smeten blir därmed svårare att få ut tunn.
Nåväl, efter 5-10 minuter kan man ta ut plåten och göra skåror i brödet så att det blir lätt att bryta isär när det är färdiggräddat. In med allt igen och grädda färdigt i 20-30 minuter.
Och eftersom du som jag är en smula glömsk är det i denna stund du kommer på att du skulle strö något ovanpå också och tar strax ut plåten igen och kastar desperata blickar runt om i köket eller går till exakt rätt ställe och tar fram det där "något". Det kan vara flingsalt, chilipulver, spiskummin, rosmarin eller vad du nu tycker passar och är gott.
Så har vi då kommit till Vet-hut-chutneyn. Den har jag döpt helt på egen hand. Upphovsmannen, Magnus Näsholm, (här behöver man inte lägga något särskild uppmärksamhet på stavning av namnet....enkelt och utan krångel) en kollega till mig kallar den för ett mer traditionellt namn, nämligen rabarberchutney. Men alla inser ju att om man använder en rabarberchutney på skämsbröd och chutneyn är så god så att man inte kan sluta äta så är rabarberchutney möjligen ett korrekt namn men håll med om att Vet-hut-chutney lite mer säger vad vi har att göra med här. Nämligen en helt oemotståndlig gegga att använda till i princip allt utom möjligen skönhetskräm och vanliljsås. (Om det inte var för den oerhörda mängd KARAKTÄR vi alla är behäftade med.)
Eftersom upphovsmannen är en klok man har han sett till att familjens recept samlas i en behändig blogg. Länk har du nedan och jag kan därmed ägna mig åt andra saker än att upprepa beskrivningen. Dock vill jag bara påpeka att de torkade aprikoser som anges i receptet kan bytas ut till nästan vad som helst. Jag skulle dock höja ett litet varningens pekfinger mot huggormar och döa råtter* Men ett knippe torkade fikon gick bra och i andra koket använda jag mig helt hämningslöst utav två knappt mogna nektariner samt ett gäng överblivna jordgubbar. (Hur jordgubbar kan var övergivna övergår mitt förstånd men något ska man ju ha att fundera på här i livet)
Rabarberchutney
*huggormar är ena jävlar på att hugga och det är inte så himla trevligt att bli huggen när man står där i köket och ska kreera. Döa råtter är precis lika otrevliga som det låter så håll dig ifrån dem.
Ja men då så....detta var det hela och skyll inte på mig nu om du kommer att framleva dina dagar i jakt på rabarber och obskyra fröer att baka bröd av.
Det tar jag inget som helst ansvar för.
Det enda duktiga som är involverat i detta bröd är om man lyckas låta bli att äta upp ALLT så fort brödet svalnat. Fast jag vet inte om det får tas på duktighetskontot eller om det möjligen ska tillskrivas den oerhörda mängd KARAKTÄR vi alla är behäftade med. Ja just ja....receptet....
Man börjar då med att inventera skåpen där hemma och konstaterar att man har
2 dl dinkelmjöl
1 dl solrosfrön
1 dl sesamfrön
1/2 dl linfrön (hela gärna)
1/2 tsk salt
1/2 dl olja
2 dl vatten
Eller så gör man som jag brukar göra. Man ser vad man har hemma och det som saknas kan ersättas med något annat. Sesamfrön har jag aldrig lyckats bärga vid någon shoppingraid i vare sig Matfors eller Sundsvall. Men däremot har jag (hade jag ) en påse pumpakärnor så jag tog det istället. Gick finfint.
Den här Eva K som jag skrev om inledningsvis brukar visst byta ut linfrön till Chiafrön (tror hon att det heter) men det har jag heller inte lyckats lägga vantarna på så istället tog jag just det hon varnade för, krossade linfrön! Det går bra det också!
Och är det helt omöjligt att hitta några fröer alls tänker jag att man kan passa på att städa skafferiet och istället för att slänga böset man sopar ihop på hyllorna så lägger man det i skålen och det blir säkerligen lika gott det. (Det har jag dock inga empiriska bevis för så jag lämnar inga garantier för smaken där. Men, konstaterar att brödet i det fallet gör än mer skäl för namnet!)
Jajaja, tjata inte....jag skaaa fortsätta med receptet. Ha inte så jävla bråttom, du har ju levt gott utan det här brödet i hela ditt liv och klarar dig nog några minuter till tänker jag.
Ja men ta fram en bunke nu då och så lägger du alla torra ingredienser i den och blandar dem lite så där....
Klar? Ja slå då på oljan som enligt uppgift ska vara neutral och smaklös, vilket torde vara ett rejält slöseri....jag använder olivolja och det går alldeles utmärkt. Kan inte fan ha en massa olika oljor hemma heller....Och så i med vattnet. Rör ihop allt och bred ut smeten på bakplåtspapper på en plåt.
Ju tunnare desto knastrigare och godare bröd sen.
Och ja, jag antar att du läst hela receptet innan du satte igång så att du vet att ugnen ska igång också. 150-175 grader. Man får prova sig fram. Mina första försök blev en smula brända eftersom jag körde i 175 grader men det var för varmt. Och ibland får man verkligen en tunn och fin smet och andra gånger blir det lite stabbigare och smeten blir därmed svårare att få ut tunn.
Nåväl, efter 5-10 minuter kan man ta ut plåten och göra skåror i brödet så att det blir lätt att bryta isär när det är färdiggräddat. In med allt igen och grädda färdigt i 20-30 minuter.
Och eftersom du som jag är en smula glömsk är det i denna stund du kommer på att du skulle strö något ovanpå också och tar strax ut plåten igen och kastar desperata blickar runt om i köket eller går till exakt rätt ställe och tar fram det där "något". Det kan vara flingsalt, chilipulver, spiskummin, rosmarin eller vad du nu tycker passar och är gott.
Så har vi då kommit till Vet-hut-chutneyn. Den har jag döpt helt på egen hand. Upphovsmannen, Magnus Näsholm, (här behöver man inte lägga något särskild uppmärksamhet på stavning av namnet....enkelt och utan krångel) en kollega till mig kallar den för ett mer traditionellt namn, nämligen rabarberchutney. Men alla inser ju att om man använder en rabarberchutney på skämsbröd och chutneyn är så god så att man inte kan sluta äta så är rabarberchutney möjligen ett korrekt namn men håll med om att Vet-hut-chutney lite mer säger vad vi har att göra med här. Nämligen en helt oemotståndlig gegga att använda till i princip allt utom möjligen skönhetskräm och vanliljsås. (Om det inte var för den oerhörda mängd KARAKTÄR vi alla är behäftade med.)
Eftersom upphovsmannen är en klok man har han sett till att familjens recept samlas i en behändig blogg. Länk har du nedan och jag kan därmed ägna mig åt andra saker än att upprepa beskrivningen. Dock vill jag bara påpeka att de torkade aprikoser som anges i receptet kan bytas ut till nästan vad som helst. Jag skulle dock höja ett litet varningens pekfinger mot huggormar och döa råtter* Men ett knippe torkade fikon gick bra och i andra koket använda jag mig helt hämningslöst utav två knappt mogna nektariner samt ett gäng överblivna jordgubbar. (Hur jordgubbar kan var övergivna övergår mitt förstånd men något ska man ju ha att fundera på här i livet)
Rabarberchutney
*huggormar är ena jävlar på att hugga och det är inte så himla trevligt att bli huggen när man står där i köket och ska kreera. Döa råtter är precis lika otrevliga som det låter så håll dig ifrån dem.
Ja men då så....detta var det hela och skyll inte på mig nu om du kommer att framleva dina dagar i jakt på rabarber och obskyra fröer att baka bröd av.
Det tar jag inget som helst ansvar för.
söndag 19 maj 2013
Anna - kom tillbaka!
Hej Anna!
Först nu på morgonen den 20 maj såg jag din kommentar som du lämnade den 9 maj.
Den om att du drabbats av myelit i oktober!
Hör av dig, du når mig på eva.lindhag@icloud.com
/Eva
- Det här skrev jag på min padda....
Först nu på morgonen den 20 maj såg jag din kommentar som du lämnade den 9 maj.
Den om att du drabbats av myelit i oktober!
Hör av dig, du når mig på eva.lindhag@icloud.com
/Eva
- Det här skrev jag på min padda....
lördag 18 maj 2013
Upp och ner - livet
En knapp vecka kvar sen har jag flyttat. En vecka kvar och så börjar "mitt nya liv". Undrar just hur många "nya liv" en människa kan starta i sitt liv? Är det människans behov av att kunna sätta punkt, börja ny mening med stor, fin bokstav på rent papper i förhoppningen att den här gången, den här gången ska jag minsann.....få nobelpriset i litteratur. Eller bragdguld för väl utförd träningsprestation eller nåt som spökar?
Mitt träningsliv ja....jag har fått lov att lämna mig själv bakom som det känns.
Min kropp blir stadigt sämre. Väldigt dålig känsel i fötter och ben. Tunga ben. Och jag är så hemskt ledsen över detta. Inne i en sorgeprocess över vad jag förlorat på grund av myeliten. Bearbetning över att saker inte blev som jag trodde. Starkare och snabbare skulle ju jag bli. Av det blev intet. Känner mig tyngre, större, tröttare, långsammare än någonsin.
Behovet att gå ner i vikt är också större än tidigare men ännu svårare.
Visst kan jag kostmässigt reglera men mitt behov av tröst är så ofantligt just nu att socker och kolhydrater skenbart ser ut att vara mina bästa vänner. Och jag VET ju att så inte är fallet men å så lätt det är att gå rakt in i den fällan.
Att reglera min vikt med hjälp av motion tycks för min del, just nu vara helt oöverkomligt. Vågar knappt gå själv för jag vet inte hur länge kroppen orkar. När den klappar ihop kan jag med mycket stor möda ta mig hem och endast gud och mina grannar vet vad de tror. "Är hon ute och går nu igen, fyllekajan?" kanske de tänker, som jag raglar över vägen.
Jag får snälla och omtänksamma råd om att kanske börja med vattengympa, simma, cykla eller ta långsamma promenader. Och JA, det kanske jag ska....men jag skulle ju för helvete träna NMT och springa.
Den här bloggen känns tämligen död och vi får se om jag kommer tillbaka eller om jag börjar om med en blogg om något helt annat. Först måste jag hacka i mig skiten som myeliten har inneburit.
So long!
Mitt träningsliv ja....jag har fått lov att lämna mig själv bakom som det känns.
Min kropp blir stadigt sämre. Väldigt dålig känsel i fötter och ben. Tunga ben. Och jag är så hemskt ledsen över detta. Inne i en sorgeprocess över vad jag förlorat på grund av myeliten. Bearbetning över att saker inte blev som jag trodde. Starkare och snabbare skulle ju jag bli. Av det blev intet. Känner mig tyngre, större, tröttare, långsammare än någonsin.
Behovet att gå ner i vikt är också större än tidigare men ännu svårare.
Visst kan jag kostmässigt reglera men mitt behov av tröst är så ofantligt just nu att socker och kolhydrater skenbart ser ut att vara mina bästa vänner. Och jag VET ju att så inte är fallet men å så lätt det är att gå rakt in i den fällan.
Att reglera min vikt med hjälp av motion tycks för min del, just nu vara helt oöverkomligt. Vågar knappt gå själv för jag vet inte hur länge kroppen orkar. När den klappar ihop kan jag med mycket stor möda ta mig hem och endast gud och mina grannar vet vad de tror. "Är hon ute och går nu igen, fyllekajan?" kanske de tänker, som jag raglar över vägen.
Jag får snälla och omtänksamma råd om att kanske börja med vattengympa, simma, cykla eller ta långsamma promenader. Och JA, det kanske jag ska....men jag skulle ju för helvete träna NMT och springa.
Den här bloggen känns tämligen död och vi får se om jag kommer tillbaka eller om jag börjar om med en blogg om något helt annat. Först måste jag hacka i mig skiten som myeliten har inneburit.
So long!
torsdag 21 mars 2013
Det ekar här inne...
Jaha, så gör hon då ett av sina alltmer sällan sedda inlägg och väntar sig att vi är kvar och läser....
Nej, jag väntar ingenting! Däremot jobbar jag, hjälper vänner, gåggar*
Och fattar beslut.
Mitt första beslut fick bli att lämna NMT bakom mig. Namnet på bloggen ljuger alltså!
Att leva med sviterna efter myeliten har gett effekter som jag först nu kan se. Möjligen ändrar sig detta också.
Men så här i korta ordalag, man tränar och håller på och så blir man starkare och "bättre" på det man gör. Och den utvecklingen gör alla som tränar.
Men så kommer det en sån där myelitdag, när nästan inget funkar. Jag kan knappt andas utan att hjälpa till. Att kissa tar en evighet för att inte nämna andra mer toalettinriktade aktiviteter.
En sån dag är det liksom ingen idé att ge sig iväg för en sån dag funkar ingenting.
Och det behöver det naturligtvis inte göra heller, det är bara det att jag blir så himla ledsen då. Och känner mig som om det inte spelar någon som helst roll hur mycket just jag tränar för jag är ju så himla svag och trött och så vidare. Om det där händer en gång var annan vecka så skulle jag nog kunna hantera det mentalt. Fast det gör det inte, det händer flera gånger varje vecka.
Det hände fler saker som fick mig att inse att tävling och jämförelse inte är bra för mig så jag har alltså lämnat NMT. Med sorg i hjärtat men det känns i hela kroppen att det är rätt beslut.
Så nu är det helt och hållet upp till mig själv.
Och det går fint det också. Med sällskap av mina egna andetag och en ljudbok så kommer jag mig ut och går, gåggar* eller springer.
* Gåggar är en blandning av gång och jogg. Uppfunnen av mig men namngiven av en vän. Och en sån där dag när man inte vet om man kommer att gå eller springa då ska man nog ut och gågga. Eller en dag när man trodde att man skulle gå och sen visar det sig att halva sträckan faktiskt sprangs...då har man gåggat!
I helgen blir det nog inte så hemskt mycket tränat tror jag men däremot ska en hjälpinsats nå sitt andra delmål. Vänner till mig har en mycket påfrestande tillvaro, en sån där när all energi går åt till att överleva och inget annat blir gjort. Jag har tillsammans med dem ägnat två månader åt att skapa ett läge där det går att ordentligt städa och det ska ske i helgen. Ett stort gäng ska samlas och röja och städa. Denna vecka har gått till jobb, träning och planering av denna insats. Paret har jag skickat iväg på resa till huvudstaden och jag hoppas så att vi lyckas få huset i ett skick som gör mina vänner tillfreds.
Och under tiden....tadda...så har jag faktiskt hunnit med dels att röja och sortera på min egen vind. Jag har slängt, skänkt, sålt ALLT som inte ska med till Långskog! Jag har dessutom kommit till vägs ände med 80% av mitt bokinnehav och allt som jag inte verkligen, verkligen vill ha kvar är nu bortskänkt till Erikshjälpen till största delen.
Inte undra på att jag är rätt trött nu känner jag :-)
Fridens liljor, utlovar rapport redan under nästa vecka...men håll inte andan, det skulle ju kunna ta längre tid....
Nej, jag väntar ingenting! Däremot jobbar jag, hjälper vänner, gåggar*
Och fattar beslut.
Mitt första beslut fick bli att lämna NMT bakom mig. Namnet på bloggen ljuger alltså!
Att leva med sviterna efter myeliten har gett effekter som jag först nu kan se. Möjligen ändrar sig detta också.
Men så här i korta ordalag, man tränar och håller på och så blir man starkare och "bättre" på det man gör. Och den utvecklingen gör alla som tränar.
Men så kommer det en sån där myelitdag, när nästan inget funkar. Jag kan knappt andas utan att hjälpa till. Att kissa tar en evighet för att inte nämna andra mer toalettinriktade aktiviteter.
En sån dag är det liksom ingen idé att ge sig iväg för en sån dag funkar ingenting.
Och det behöver det naturligtvis inte göra heller, det är bara det att jag blir så himla ledsen då. Och känner mig som om det inte spelar någon som helst roll hur mycket just jag tränar för jag är ju så himla svag och trött och så vidare. Om det där händer en gång var annan vecka så skulle jag nog kunna hantera det mentalt. Fast det gör det inte, det händer flera gånger varje vecka.
Det hände fler saker som fick mig att inse att tävling och jämförelse inte är bra för mig så jag har alltså lämnat NMT. Med sorg i hjärtat men det känns i hela kroppen att det är rätt beslut.
Så nu är det helt och hållet upp till mig själv.
Och det går fint det också. Med sällskap av mina egna andetag och en ljudbok så kommer jag mig ut och går, gåggar* eller springer.
* Gåggar är en blandning av gång och jogg. Uppfunnen av mig men namngiven av en vän. Och en sån där dag när man inte vet om man kommer att gå eller springa då ska man nog ut och gågga. Eller en dag när man trodde att man skulle gå och sen visar det sig att halva sträckan faktiskt sprangs...då har man gåggat!
I helgen blir det nog inte så hemskt mycket tränat tror jag men däremot ska en hjälpinsats nå sitt andra delmål. Vänner till mig har en mycket påfrestande tillvaro, en sån där när all energi går åt till att överleva och inget annat blir gjort. Jag har tillsammans med dem ägnat två månader åt att skapa ett läge där det går att ordentligt städa och det ska ske i helgen. Ett stort gäng ska samlas och röja och städa. Denna vecka har gått till jobb, träning och planering av denna insats. Paret har jag skickat iväg på resa till huvudstaden och jag hoppas så att vi lyckas få huset i ett skick som gör mina vänner tillfreds.
Och under tiden....tadda...så har jag faktiskt hunnit med dels att röja och sortera på min egen vind. Jag har slängt, skänkt, sålt ALLT som inte ska med till Långskog! Jag har dessutom kommit till vägs ände med 80% av mitt bokinnehav och allt som jag inte verkligen, verkligen vill ha kvar är nu bortskänkt till Erikshjälpen till största delen.
Inte undra på att jag är rätt trött nu känner jag :-)
Fridens liljor, utlovar rapport redan under nästa vecka...men håll inte andan, det skulle ju kunna ta längre tid....
söndag 17 februari 2013
Stolthet och tacksamhet
I dag tog jag min bil och körde till mitt hus (mitt blivande hus) och alla förstår ju vilken helt fantastisk känsla det måste vara. Jag sitter och gottar mig åt tanke att jag ska flytta dit, att jag ska känna den där vägen som min egen ficka, att nästa jul har jag en vedspis att elda.
Jag är så glad att jag skulle kunna göra hoppsasteg precis hela tiden och vart jag än ska.
Och så ibland tänker jag på vad som ligger bakom allt detta. Ända sen jag flyttade till Sundsvall för 10 år sen har jag "letat efter hus". Och jag har hittat en massa men det har aldrig varit rätt. Det har varit för dyrt, legat för långt bort, varit för mycket att renovera, för mycket mark, en ladugård på tomten eller något sånt. Sanningen är ju egentligen att jag inte vågat ta steget.
Men så kom hösten 2010 och jag blev sjuk och det var dags att omvärdera det mesta i livet. Och jag vet att det är en klyscha men för mig var det där sant.
Och så plötsligt, bara så där, dök huset upp och min första tanke när jag såg det var "där är mitt hus"! Och nu är det snart så. Kontraktet är påskrivet, kontrakt för försäljning av lägenhet likaså. Bil är införskaffad och nu är det egentligen mest att rensa, packa ner och köra iväg. Fast det är ju vare sig ut-eller inflyttning än på länge.
Och jo, jag är enormt stolt över att jag vågar och så väldigt tacksam över att jag får möjlighet. Och utan den där sjukdomen som en stund såg rejält allvarlig ut så hade jag inte förändrat(s) och om den där sjukdomen varit så allvarlig som jag ett tag trodde så hade jag kanske inte funnits kvar här för att i vinter kunna fira julen i eget hus!
Som jag älskar denna trappa! Å så fin den är!
Jag är så glad att jag skulle kunna göra hoppsasteg precis hela tiden och vart jag än ska.
Och så ibland tänker jag på vad som ligger bakom allt detta. Ända sen jag flyttade till Sundsvall för 10 år sen har jag "letat efter hus". Och jag har hittat en massa men det har aldrig varit rätt. Det har varit för dyrt, legat för långt bort, varit för mycket att renovera, för mycket mark, en ladugård på tomten eller något sånt. Sanningen är ju egentligen att jag inte vågat ta steget.
Men så kom hösten 2010 och jag blev sjuk och det var dags att omvärdera det mesta i livet. Och jag vet att det är en klyscha men för mig var det där sant.
Och så plötsligt, bara så där, dök huset upp och min första tanke när jag såg det var "där är mitt hus"! Och nu är det snart så. Kontraktet är påskrivet, kontrakt för försäljning av lägenhet likaså. Bil är införskaffad och nu är det egentligen mest att rensa, packa ner och köra iväg. Fast det är ju vare sig ut-eller inflyttning än på länge.
Och jo, jag är enormt stolt över att jag vågar och så väldigt tacksam över att jag får möjlighet. Och utan den där sjukdomen som en stund såg rejält allvarlig ut så hade jag inte förändrat(s) och om den där sjukdomen varit så allvarlig som jag ett tag trodde så hade jag kanske inte funnits kvar här för att i vinter kunna fira julen i eget hus!
Som jag älskar denna trappa! Å så fin den är!
lördag 2 februari 2013
Nu händer det Del 2
Hej!
Detta är en vädjan om hjälp och känner du att du inte vill och inte orkar så behöver du inte fortsätta att läsa.
Ok, du är kvar? Bra!
Eftersom du läser det här så känner du förmodligen mig och jag kan gå rätt så rakt på sak. En liten resumé är kanske ändå på sin plats.
För drygt två år sedan blev jag sjuk och när jag tillfrisknat påbörjades mitt livs förändring. Lusten att röra på mig smög sig på, jag slutade röka och började träna. På alla sätt jag kunde höll jag igång. Jag gick, sprang, tränade NMT, deltog i en stegtävling där jag dessutom vann en nomineringstävling (inte för flest steg utan för just min förändring från soffpotatis till träningsmänniska).
Och naturligtvis blev jag både starkare och smalare, piggare, gladare och stoltare.
Sen skadade jag mig och kunde inte hålla på på samma sätt längre. Och så blev det jul och god mat. Och så....Ja ni fattar.
Visst har jag kommit igång men långt ifrån så mycket som jag behöver och skulle vilja. Och än måste jag hålla mig ifrån tunga lyft efter en operation.
Men nu är det så här att den 27 juli i år händer det något stort i mitt liv och till dess vill jag vara snygg, stark och smal! Och jag behöver hjälp.
Jag behöver hjälp att gå ner i vikt, jag behöver draghjälp i mitt tränande som till att börja får bestå av snabba promenader.
Är du personen som kan hjälpa mig? Känner du någon som kan hjälpa mig?
Och låt oss nu vara realistiska och inse att det inte kommer att gå att enbart träna mig ner i vikt. Jag måste förändra mina matvanor ordentligt och det är den sak som tycks mig jobbigast för tillfället.
Hör av dig om du känner att du vill och kan bidra i min kamp!
Detta är en vädjan om hjälp och känner du att du inte vill och inte orkar så behöver du inte fortsätta att läsa.
Ok, du är kvar? Bra!
Eftersom du läser det här så känner du förmodligen mig och jag kan gå rätt så rakt på sak. En liten resumé är kanske ändå på sin plats.
För drygt två år sedan blev jag sjuk och när jag tillfrisknat påbörjades mitt livs förändring. Lusten att röra på mig smög sig på, jag slutade röka och började träna. På alla sätt jag kunde höll jag igång. Jag gick, sprang, tränade NMT, deltog i en stegtävling där jag dessutom vann en nomineringstävling (inte för flest steg utan för just min förändring från soffpotatis till träningsmänniska).
Och naturligtvis blev jag både starkare och smalare, piggare, gladare och stoltare.
Sen skadade jag mig och kunde inte hålla på på samma sätt längre. Och så blev det jul och god mat. Och så....Ja ni fattar.
Visst har jag kommit igång men långt ifrån så mycket som jag behöver och skulle vilja. Och än måste jag hålla mig ifrån tunga lyft efter en operation.
Men nu är det så här att den 27 juli i år händer det något stort i mitt liv och till dess vill jag vara snygg, stark och smal! Och jag behöver hjälp.
Jag behöver hjälp att gå ner i vikt, jag behöver draghjälp i mitt tränande som till att börja får bestå av snabba promenader.
Är du personen som kan hjälpa mig? Känner du någon som kan hjälpa mig?
Och låt oss nu vara realistiska och inse att det inte kommer att gå att enbart träna mig ner i vikt. Jag måste förändra mina matvanor ordentligt och det är den sak som tycks mig jobbigast för tillfället.
Hör av dig om du känner att du vill och kan bidra i min kamp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)