Upp och ner - livet

En knapp vecka kvar sen har jag flyttat. En vecka kvar och så börjar "mitt nya liv". Undrar just hur många "nya liv" en människa kan starta i sitt liv? Är det människans behov av att kunna sätta punkt, börja ny mening med stor, fin bokstav på rent papper i förhoppningen att den här gången, den här gången ska jag minsann.....få nobelpriset i litteratur. Eller bragdguld för väl utförd träningsprestation eller nåt som spökar?

Mitt träningsliv ja....jag har fått lov att lämna mig själv bakom som det känns.
Min kropp blir stadigt sämre. Väldigt dålig känsel i fötter och ben. Tunga ben. Och jag är så hemskt ledsen över detta. Inne i en sorgeprocess över vad jag förlorat på grund av myeliten. Bearbetning över att saker inte blev som jag trodde. Starkare och snabbare skulle ju jag bli. Av det blev intet. Känner mig tyngre, större, tröttare, långsammare än någonsin.

Behovet att gå ner i vikt är också större än tidigare men ännu svårare.
Visst kan jag kostmässigt reglera men mitt behov av tröst är så ofantligt just nu att socker och kolhydrater skenbart ser ut att vara mina bästa vänner. Och jag VET ju att så inte är fallet men å så lätt det är att gå rakt in i den fällan.
Att reglera min vikt med hjälp av motion tycks för min del, just nu vara helt oöverkomligt. Vågar knappt gå själv för jag vet inte hur länge kroppen orkar. När den klappar ihop kan jag med mycket stor möda ta mig hem och endast gud och mina grannar vet vad de tror. "Är hon ute och går nu igen, fyllekajan?" kanske de tänker, som jag raglar över vägen.

Jag får snälla och omtänksamma råd om att kanske börja med vattengympa, simma, cykla eller ta långsamma promenader. Och JA, det kanske jag ska....men jag skulle ju för helvete träna NMT och springa.


Den här bloggen känns tämligen död och vi får se om jag kommer tillbaka eller om jag börjar om med en blogg om något helt annat. Först måste jag hacka i mig skiten som myeliten har inneburit.

So long!