Om att testas igen

I måndags, när jag var hemma med ond höft blev det nya tester för att se utvecklingen under NMT-träningen.
Tjatade mig till ett nytt försök till i går och höften straffade mig med att värka värre än någonsin.

Men, insmord med Voltaren-salva, Dicklofenak i magen samt understödd med en Alvedon (Ja, jag vet att det är galenskap...) gjorde jag mig i ordning för det som kunde bli ett fullkomligt fiasko.

Förra testet, i juni:
Löpning 1 km: 6.05
Armhävningar: 20 st (fast jag gjorde dem inte korrekt då vi trodde att vi fick vila lite emellan :-)
Planka: 1.30
Löpning 25 m så många som möjligt på 2 min. 14 st
Burpees: 18 st


Testet igår:
Löpning 1 km: 5.10
Armhävningar: 22 st (korrekta)
Planka: 1 min.
25-meterslöpningen: 10 (där la höften av)
Burpees: 25 st med många vilostunder emellan (vilket är tillåtet)

Resultatet, för mig, spelar inte så stor roll mer än när det gäller kilometerlöpningen och armhävningarna. Att jag har förbättrar min löpning känner jag ju själv på ett högst påtagligt sätt då jag faktiskt orkar springa 6, 7, 8 km med en snitt-tid på 6,5 min per km. Klart att man kan springa fortare men jag vet inte om jag någonsin kommer att ha det som mål. För mig är det mer väsentligt att jag alls kan springa och känna att det gör gott för mina myelitben och min myelitbalans.

Så, att orka springa den där kilometern på 5.10 var en rejäl kick för självförtroendet. Jag tog i rejält och som sagt, inte helt i skick att springa egentligen. Men med starkt pannben kan man greja en km för att man vet hur långt det är och man vet att man sprungit på 4.57 en gång i september och för att man ger sig fan på att man ska springa fort.

Så nu har jag min gröna väst men fortfarande ont i höften och kärringkrämpor. Men grönt matchar mitt sovrum så den får väl hänga där som en påminnelse om forna segrar och som pepp när jag ska ut och springa.